Wiström Coaching

Denna bok har vuxit fram genom åren då frågan titt som tätt kommit till både mig och Bengt. Varför blir det alltid en dipp efter att ”man” känt sig oövervinnerlig efter en VM-resa? Varför klarar jag inte av att hålla mig kvar på den nivån och är det ens möjligt?

VM-Jag är inbunden i hårda pärmar, har 234 sidor i A5-format, och kostar 150 kronor (exklusive moms).

Utdrag från ”Prolog”

De snålkalla vindarna och den höga friska luften har börjat bli mer och mer återkommande. Höstens färger blir starkare och starkare. Gult, rött, mörkbrunt, orange och svart bildar nya härliga mönster på träden utanför mitt köksfönster. Inne känns det annorlunda. Det har gått en månad sedan operationen på Sabbatsberg, en månad sedan sjukskrivningen sattes i verket. En månad som utbränd. Diagnos: Utmattningsdepression.

Det kändes fel. Visst allt hade gått fullkomligt åt skogen den där augustidagen då jag opererades för Hallux Valgus. Allt utom själva operationens och dess syfte, för min fot var nu näst intill helt utan smärta och ytterligare två veckor senare skulle smärtan bara finnas kvar som några stygn på höger sida, lite nedanför stortån. Det var allt annat som gått åt skogen. Jobb, hemma, karriär, jag, familjen. Ingenting fungerade – allt var en grå sörja där jag knappt visste vad som var höger eller vänster, upp eller ner. Det fanns gott om väninnor som stöttade, som förstärkte det elände jag kände med sina egna historier om odugliga karlar, chefer, svärmödrar, grannar, barn och allt annat som inte gjorde livet lättare att leva.

Ska det vara så här? minns jag att jag tänkte. Det måste finnas något mer. En djupare mening, en viktigare livsuppgift än att gnälla och tycka synd om sig själv måste det väl ändå finnas? Ju mer jag tänkte desto färre svar hittade jag. Det snurrade och snurrade. Så här har ju de flesta det, tänkte jag. Varför kan inte jag vara nöjd? Varför ska jag alltid vilja ha mer och vara kärringen mot strömmen? Varför inser inte jag att gräset inte är grönare på andra sidan staket och är nöjd med min tillvaro? Ju mer jag tänkte desto färre svar fann jag. Jag suckade och insåg att medan jag satt där hade mörkret börjat falla, barnen kommit hem från skola och dagis och stod hungriga i köket och inväntade middag. En middag som jag inte börjat med och med dåligt samvete fräste jag något om att det var mycket nu. Sant förvisso, men bara mycket i mitt huvud.

I övrigt var jag mer overksam än jag någonsin tidigare varit i hela mitt liv. Det var en obehaglig känsla och ett tillstånd jag kände att jag ville ta itu med och förändra. Frågan, den stora och just då obesvarade, var bara hur och med vad skulle jag börja?