Nyhetsbrev

SVERIGEDEMOKRATERNA HAR KOMMIT IN I RIKSDAGEN…

… snälla människa – hur kan vi vara förvånade? Lugn, det här nyhetsbrevet kommer inte att handla om valet eller valresultatet ur ett politiskt perspektiv. Mitt fokus kommer vara något som uppenbarligen kommit att bli en het potatis i Sverige, nämligen vår förmåga att inte vilja se det vi egentligen ser, höra det vi egentligen hör och känna det vi egentligen känner.

Valresultatet, kan vi krasst konstatera, var en oerhörd besvikelse för oss alla. Utom för de 5,7 % som valde att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Hur kunde detta ske? Vad var det som gick fel? Har vi gått och blivit ett land där nynazister och främlingsfientliga individer fått fäste? Det är uppenbart för alla som känner oss och vet vår filosofi att tro att vi inte skulle kunna sympatisera med ett parti som Sverigedemokraterna.

"Det enda som behövs för det onda ska segra är att goda män inte gör någonting!"
- Edmund Burkes

Vi kämpar varje dag för att sprida vårt budskap att alla människor är fantastiska - tills motsats är bevisad, och den tänker vi strida ända in i döden för. Likväl är det intressant att förstå hur våra ledare, i alla de etablerade partierna konsekvent valde att sticka huvudet i sanden och hoppas på att det blåser över.

Min gamla, kloka mormor sa till mig, när jag var mörkrädd som liten, att tända en lampa, för troll och spöken spricker i ljuset. Tänk om vi tänt lampan på Sverigedemokraterna redan i våras – då hade de med största sannolikhet spruckit i ljuset istället för att få odla sig själva större och starkare i mörkret under jord.

Nu släpper vi ”politiker-spåret”, men visst är det intressant hur lika vi agerar avseende ledarskap vare sig vi pratar om samhället, näringslivet och övriga sociala sammanhang. Till och med ner på familjenivå kan vi dra paralleller om hur bristen på ledarskap och öppen, ärlig och rak kommunikation tillåter ondska att växa och få fotfäste. Frågan kvarstår dock fortfarande:

Varför väljer vi alldeles för ofta att inte vilja se och stoppa huvudet i sanden?

Vad är vi rädda för? Vår konflikträdsla är egoisternas stora lycka. Ju mer vi väljer att se åt andra hållet desto större makt ger vi åt de få som vill få andra människor att just känna rädsla och otrygghet. Jag kan inte komma ihåg hur många gånger som vi har sagt att om drivkraften att vara ledare/förälder/chef är att vara omtyckt kommer vi alltid att misslyckas. Vi kan inte vara älskade eller omtyckta för alla beslut vi tar, men vi kan alltid vara respekterade. Det kommer vi att bli, eller rättare sagt, vår respekt kommer vi att förtjäna om vi i alla situationer vågar se det vi ser, höra det vi hör och känna det vi känner. Den ultimata kärlekshandlingen måste väl ändå vara att alltid vilja förstå den andre parten. Vi behöver inte hålla med, men förstå. Då kan vi förhålla oss till det hela och inte känna den frustration som oförståelse och förvirring skapar.

Genom all vår erfarenhet av att arbeta med ledare, chefer, VD:ar och andra människor i ledande positioner kan vi idag se flera tecken på strutsmentalitet. De som lyssnat på oss genom åren vet att vi alltid sagt att egoismen ökar i samhället och att gemene man blir räddare och räddare – anpassarna. Vad menar vi med detta då?

Jo, egoisterna har nu fått fotfäste i riksdagen precis som de har fått ute i näringslivet.

I företag där ledare under flera år valt att blunda och inte se hur deras budskap äter sig in bland anpassarna. Detta går igen i skolans värd, några få tillåts förstöra för många andra och de räddaste av anpassarna slår sig i lag med egoisterna i ren självbevarelsedrift för att inte bli nästa offer själva. Vi ser det inom idrotten där färre och färre väljer att vara frivilliga ledare mycket därför att det är otacksamt och allt för ofta består av barnuppfostran snarare än idrottsutövande.

I sommar har jag haft förmånen att driva VM-ungdom. En fantastisk upplevelse på 6 dagar som hjälpt mig att förstå kraften i vår framtid men också gett mig insikter i att ledarskapet verkligen har förändrats och att det idag är ännu viktigare med ett tydligt ledarskap som förstår att vi idag lever i ett kompetenssamhälle och inte längre i ett industrisamhälle med allt vad detta innebär i förändrat sätt att kommunicera, entusiasmera och bygga lag.

Den enorma förmånen att under dessa sommardagar få lära känna vår framtid, höra deras drömmar och även se deras rädslor och farhågor. Jag är så glad över de kraftfulla kommentarer jag fått och får från dem i stort sett varje vecka. De intygade med kraft om att de aldrig varit med några som varit så tydliga med vad som gällde från första dagen, men heller inte varit med vuxna som så förutsättningslöst älskade dem för de som de är.

De barriärer vi bröt dessa dagar tillsammans – som ett lag, var och är fantastiska. Från djupet av mitt hjärta tack för lånet av dessa pärlor i somras!

Att bygga lag är något som ligger oss alla tre varmt om hjärtat, Bengt och Sven eftersom deras hela yrkesliv handlat om det och jag för att jag numera har fått förmånen att uppleva känslan av ett starkt och varmt lag. Känslan av att ha någon att bolla med och någon att lita på är en grundpelare för ett lyckligt liv. Det är ställt utan några som helst tvivel för mig.

Vad är då det absolut viktigaste i ett lag?

Jag tror svaret inte förvånar er, men många vi möter vill inte inse hur viktigt det är. Nämligen att ha en gemensam bild. Utan en gemensam bild är risken oerhört stor, för att inte säga oundviklig för att vi kommer att ha olika bilder. Vilken är då rätt?

Det är ditt ansvar som ledare att berätta, förtydliga och sälja in bildens vad, alltså mål, vision, tillvägagångssätt, strategi osv. Det är laget tillsammans som arbetar fram hur (värdegrunden). Värdegrunden är lättast att få till, likaså mål och vision men att sedan leva dem i verkligheten är det svåra. Den tredje delen av bilden, att få till ett commitment – ett ägande av var och en i laget av bilden, är det svåraste av allt. Där har vi en utmaning och det är där klarspråk kommer in som en avgörande parameter.

Återigen, det är allt för många ledare som vill vara omtyckta och inte vill förstå att det är i kraften av respekt som vi kommer att lyckas. Vi ska inte ha krig och vi behöver inte ha krig med vare sig medarbetare eller andra, men det handlar om att vara tydlig. Tydlig och generös. Var generös med din kärlek men tydlig med vad som förväntas av var och en i laget. Det är den erfarenhet jag gjorde i somras också, att ju tydligare jag vågade vara desto mer kärlek fick jag tillbaka.

Flera ledare tycker att de är tydliga men att det då blir missämja och gnäll i laget. Då har vi två problem. Det ena kan vara att bilden inte varit tillräckligt tydlig och medlemmarna i laget anser sig inte äga den. Det andra är att du som ledare inte är tillräckligt duktig på coaching och retorik. Många ledare som tar upp en sak som inte fungerar har rätt i sak men sättet han/hon förmedlar det på skapar inte förståelse utan klyftor. Vi har ett stort ansvar som ledare för hur och när vi säger saker och ting. Vad är vårt syfte?

Vill vi stärka individen och få den att förstå måste vi kunna känna och visa empati, försöka förstå hur vi skulle känna det om vi var i den andres kläder och fick en tillrättavisning. Gör vi det inför andra? Låter jag oss vara två vinnare eller vill jag bara få den andre att fatta att han eller hon är ute och cyklar?

I ett lag borde syftet vara att stärka individen så att laget blir starkare och då behöver jag inse att alla är unika och behöver tilltalas på ett unikt sätt, men inte ha egna regler!! Konsten som ledare är att måla bilden tydlig, vara generös med min empati och kärlek och ta ett fullt ansvar för situationen.

Vi har pratat om personligt ansvar länge nu, det vill säga allt du tänker, säger och gör, men i ett lag finns ett tillägg som är oerhört viktigt att förstå. I ett lag räcker inte det att ta ansvar över det du tänker, säger och gör utan också för allt du ser, hör, känner och har lovat! Det vill säga att du inte kan välja att inte agera om någon bryter mot de överrenskommelser som ni i laget har kommit fram till. Det är detta som är föräldraskapets baksida och så även chefskapet. Vi skulle kunna kalla det för ledarskapets baksida – såvida jag inte själv älskar att få andra människor att växa då det min drivkraft!

Det är skillnaden idag på industrisamhällets drivkraft och dagens kompetenssamhälles drivkraft. Den gamla teorin att morot och piska får människor att prestera är utdöd, men det är det ledarskapet som fortfarande används. Inte underligt att vi finner frustration och missförstånd som ingredienser ibland dagens chefer. Det är samma konflikt som föräldrar känner med sina ungdomar som idag är rotade i ett informationssamhälle och lever ut sina drömmar och idéer medan föräldrarna lever kvar i gamla tiders industrisamhälle. Det är upplagt för missförstånd och konflikter – eller hur!

Vi skulle kunna skriva flera sidor om skillnaden mellan industrisamhälle och kompetenssamhälle och det är mycket av innehållet i nya boken så jag tänker inte gå så mycket djupare på det här mer än att ge er den viktigaste konkurrensfördelen i framtiden.

Det är tillit – att våga utan att veta. Det är där vi har en möjlighet att bygga vidare och erövra nya marker. Det är tillit som är avgörande när vi gör affärer, byter arbetsplats, väljer partner eller våga drömma. Ju lägre tillit vi har i laget desto längre tid tar det innan vi når resultat och ju högre blir priset. Priset i fråga om tid, energi och rena pengar. Tänk efter själv, en människa som du litar på till fullo, hur mycket enklare är det inte för er att arbeta tillsammans?

För att sammanfatta och knyta an till där jag började brevet. Om vi alla nu vågar tända lampan i vårt ledarskap – hemma, på jobbet och i samhället som stort så kommer trollen och spökena (eller egoisterna om vi föredrar att kalla dem det) inte längre att få kraft att äga oss andra. Tillsammans är vi oslagbara men om vi alla skall föra våra egna strider är risken stor att vi ger oss och faller för ondskans kraft och gud förbjude, det kommer jag aldrig att göra!!

WISTRÖM COACHING AB ©2013 - 2014
BLOGG
Blogg
 
VM-COACHING.SE
Utbildningar
Kalendarium
NYHETSBREV
Arkivet
TIPS FRÅN COACHEN
Film- och boktips
Smultronställen