Nyhetsbrev

BORTA BRA, MEN...

… hemma bäst?

Ett nytt år har nyss vaknat. Helgerna har knappt hunnit ta slut och vardagen har inte riktigt kommit igång ännu. De flesta av oss har varit lediga. Mellan jul och nyår, nyår och trettonhelgen eller för oss riktigt lyckliga hela tiden från just innan jul till nu.

Nu står istället vardagen där och stampar som en frustrerad galopp-häst. Sugen på att få sätta sin prägel på livet för oss alla. Jag har haft förmånen att få vara ledig en längre tid. Det har varit skönt att kunna landa en intensiv och spännande höst och ladda om för en minst lika spännande och intensiv vår. Det känns i hela kroppen att något är på gång. Vi har ägnat mycket tid under 2012 åt att utveckla och fördjupa våra kunskaper om människor och det mänskliga beteenden vi möter.

Jag kan inte låta bli att förundras över hur lite alldeles för många vill förstå av livet. Hur deras val påverkar det värde de ger sig själva. Hur deras brist på respekt, empati och kärlek leder till konsekvenser som de, när de väl drabbas av dem, kommer uppleva som felaktiga och orättvisa. Det är så många människor som inte vill förstå att varje val jag gör innebär två saker:

1. Det kommer att säga det värde jag sätter på mig själv, alltså om jag ser mig som lika viktig och betydelsefull som andra eller om jag sätter andra på en piedestal och mig själv något under.

2. Alla val jag gör innebär konsekvenser. Problemet är att konsekvensen just nu kanske både är liten och greppbar men det är så många som inte vill se vad just detta vals konsekvens innebär om ett tag eller för andra.

Jag tänkte ge några exempel på dessa två saker. Jag har en väninna. En fantastisk kvinna, en sådan där vän som alltid ställer upp och alltid på andra men inte alltid lika ofta på sig själv. Hon finns där jämt och fixar, donar, ordnar. Ler och är positiv, hittar lösningar och försöker se möjligheter. Använder sig verkligen av alla de olika små medel hon kan komma på för att göra det så bra som möjligt. Vad händer? Jo nu kom livet och knackade på. Det innebar en stor förändring, en separation. Jag är lika säker som hon på att detta är det bästa som kan hända, men nu börjar det intressanta. Nu månar hon återigen om de andra och hur de ska orka. Hur ska bonusbarnen ta det? En dag frågade jag henne;
- Hur tar du det? Ser du om ditt hus och tänker några steg framåt.
Hon tittade på mig och hajade till.
- Jag, sa hon. Jag reder mig alltid.
Jag tittade på henne och sa bara:
- Varje val du gör är det värde du sätter på dig själv. Kom ihåg det och gör det som känns rätt. Bara du vet det - ingen annan.

Det gick några dagar och sedan ringde hon. Hon tackade mig för att jag hade väckt henne och för att hon nu inte skulle vara så dum snäll längre. Hon hade kommit på att hon skulle vara snäll, men mot sig själv också. Den insikten hördes i hennes röst och hon hade mer kraft och energi i sin röst än jag hört på mycket länge. Jag känner henne så väl så jag vet att hon inte kan vara elak eller utnyttja, däremot har hon genom åren av flera andra blivit utsatt både för elaka kommentarer och blivit utnyttjad. Det kändes så skönt att höra att hon vågade tänka till.

Det andra är detta med konsekvenser. Vi vill ibland, eller rätt ofta om vi ska vara ärliga (jag också tyvärr!!) försöka förringa det som sker. Det var inte så farligt, eller lite tokigt blir det ibland. Ja, det är klart. Fel gör vi alla och kommer alltid att fortsätta göra. Det är så vi lär oss och blir både klokare och visare förutsatt att vi vill förstå de fel vi göra och inte just förringa dem som bagateller.

På hemväg från semestern råkade vi ut för två incidenter. Båda kan definitivt falla inom begreppet bagateller men konsekvenserna blev inte det. Det första när vi skulle lyfta från Frankfurts flygplats. Då har någon, som är ansvarig för traktorerna som puttar ut flygplanen från sina parkeringar, inte tagit sitt ansvar. De går på el och högst troligt har någon glömt att ladda tillräckligt från kvällen innan och nu när vi kommer som en av de första avgångarna får vi konsekvensen av detta. Vårt plan är redo att taxa ut. Allt är klart men inget händer. Efter en stund hör vi vår kapten. Han berättar att bakom oss har en traktor fått motorstopp och kan inte ta sig ur vägen. Detta skedde när traktorn skulle putta ut ett annat plan som nu också står i vägen för oss. Konsekvensen blir att vi inte kan komma iväg som tänkte, får vänta på ny slott-tid och blir försenade hem. För oss spelade det hela mindre roll för vi är hemma när vi landar, men de ombord som hade anslutningsflyg var inte riktigt lika lugna. Detta för att någon gjorde ett litet misstag, glömde en liten detalj, en bagatell men vi var många som blev drabbade av konsekvensen.

Ombord nu stämningen lite orolig. Hur länge skulle vi bli stående? Bakom oss sitter en barnfamilj. Barnen har, när de gick ombord, fått var sin liten leksak. Det kunde vara en målarbok, ett litet pussel men den här pojken (som jag uppskattar vara 6-7 år) fick en kortlek. Hans pappa frågar honom om han vill spela nu, medan vi väntar på att traktorn bakom med tillhörande flygplan ska komma ur vägen. Det vill pojken. Vill du lära dig ett nytt spel, frågar pappan, och jag hör att pojken svarar ja.

De börjar spela och knappt har de kommit igång förrän det börjar gnällas. "Du är för snabb", "jag förstod inte att man inte fick…", " jag tycker det är tråkigt om jag inte vinner", "jag var faktiskt först…".

Jag suckar där jag sitter. Jag vet att det inte är mitt problem men jag tänker lite längre. För det första, alla vi runt omkring hör denna dialog. Det är inte orden som är värst, det är den pipiga, gnälliga tonen. En ton som totalt saknar tacksamhet. Tacksamhet över att ha fått en kortlek, tacksamhet över att pappa vill spela, tacksamhet över att få lära sig något nytt. Den omedelbara konsekvensen drabbar givetvis bara denna familj, men de verkar så vana med detta tonläge att ingen reagerar. Nästa konsekvens drabbar oss som sitter jämte. Vi tvingas höra detta och det är inte roligt att lyssna på gnäll, vare sig det kommer från otacksamma barn eller otacksamma vuxna.

Mina tankar går ännu längre. Hur är denna pojke på fritids och i skolan? Vad händer där om han inte får vinna hela tiden? Hur kommer han att agera som tonåring när han nu, i dessa unga år, inte har någon respekt för sin pappa? Förstår föräldrar dessa konsekvenser? Jag undrar, jag tror inte alltid det. Jag tror allt för många är allt för upptagna med sitt och sina utmaningar att de inte hinner med att förstå vikten av detaljer och s.k. bagateller.

Det är som en snöboll i nedförsbacke. Den börjar relativt harmlös, men kan sluta som en fullskalig lavin. Konsekvenserna av lavinen drabbar många och mer än om vi stoppat snöbollen.

Vi är för dåliga på att förstå vad respekt, empati och kärlek innebär. Vi tror att våra beteenden inte drabbar andra alldeles för snabbt och vi vågar inte vara tydliga. Vilket värde betyder det att vi sätter på oss själva?

Jag önskar dig ett magiskt 2013. Jag hoppas att året ska komma och överraska oss med många härliga och spännande utmaningar. Dessutom hoppas jag att du inser ditt värde och vågar ta för dig utan att kliva på andra. Jag är övertygad om utifall vi skulle leva våra liv med parametrarna respekt, empati och kärlek som grundstomme så kommer allt annat falla på plats, nästan som av sig självt. Det vore väl härligt? För det är så, det du och jag tänker - det är vi ansvariga över. Varje vaken sekund och det är mitt ansvar likaväl som ditt att inse att vi är en del av ett sammanhang där alla skulle må så mycket bättre om vi visade varandra mer respekt, vågade känna empati och dessutom slösade med kärlek.

Det tänker jag se till att göra, detta nya år. Vad väljer du för spår?

 

EN LITEN HISTORIA SÅ HÄR PÅ NYÅRET...

"En indian satt och pratade med sitt barnbarn. Han sa:
- I alla människor bor det två vargar som slåss. Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunnsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.

Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit.

Vilken varg vinner? frågade barnet.

Den du matar, svarade den gamle mannen…"

WISTRÖM COACHING AB ©2013 - 2014
BLOGG
Blogg
 
VM-COACHING.SE
Utbildningar
Kalendarium
NYHETSBREV
Arkivet
TIPS FRÅN COACHEN
Film- och boktips
Smultronställen