Nyhetsbrev

GOOD ENOUGH…

… skapar inga vinnarskallar. Ett uttryck som blivit mer och mer vedertaget är uttrycket: "good enough". Jag har tänkt mycket på det och inser hur många av oss som använder det som en ursäkt för att inte göra saker och ting till 100 %. För att inte ta sitt ansvar - hela vägen ut och sedan lite lättsamt säga att resultatet ändå är good enough.

Vad är det då jag tänker på när jag säger att det inte skapar några vinnarskallar? För det första måste jag nog berätta så ni förstår vad jag läser in i uttrycket "good enough". Det jag förstått av Elizabeth Gummessons bok med just titeln "Good Enough" (Forums förlag, 2009) är att vi inte ska överarbeta det vi gör och någon gång vara just nöjda. Att alla de som dignar under perfektionismens vakande öga ska ge sig själva en klapp på axeln och känna att den insats de gjort är just det " good enough". Vad är det då jag vänder mig emot? Ingenting av ovan utan jag tycker det finns ett utnyttjande av denna formel bland oss andra (inte perfektionister och extremt "duktiga flickor") där vi tillåter oss att inte göra vårt bästa och sedan skylla på ursäkter utan substans för varför resultaten - som vi egentligen önskar och vill ha - uteblir.

En vinnarskalle ger sig inte förrän den känner att den gjort sitt allra bästa och vet också vad den kan påverka och väljer att göra så. En vinnarskalle skyller inte på att den inte såg, inte hann, inte hörde eller inte förstod vad som förväntades av den. En vinnarskalle vill alltid vara stolt och jag har svårt att se hur någon som viker ner sig 10 meter från toppen kan vara nöjd. Den personen, anser jag, har hittat tröst just i orden "good enough".

Jag kan ta ett praktiskt exempel från min vardag där jag själv snavar och bara gör saker och ting nästan bra. Vi reser mycket, det vet alla som känner oss lite grann. Det innebär mycket packande och givetvis också mycket upp-packande när vi kommer hem. Hemma hos oss är det jag som tagit på mig ansvaret för att både packa och packa upp - detta för då vet jag vad vi har med och känner mig trygg i detta. Varje gång jag lever mina värderingar och gör detta till 100 %, så känns det kanonbra. Det innebär packa upp så snart vi är hemma och lägga undan tvätten, ställa undan väskor, ta skor ur skopåsar, ta upp böcker/tidningar och lägga i hyllan mm. De gånger jag inte gör det utan låter det stå, bli bortglömt och sedan inte vet jag inte var jag lagt det så känner jag en stress och skyller hela tiden på att det är väl inte såå noga, det räcker väl med good enough…

Överallt i samhället möts vi av denna mentalitet. Varför är det fel att vara duktig och göra saker och ting på riktigt? Varför är det inte inspirerande att se människor som har ordning omkring sig. Varför är de inte normala? Hur kan det komma sig att folk till höger och vänster konstant skyller på omständigheter när det inte går som planerat eller önskat?

När jag föreläst genom åren har jag ofta pratat om att vi skapar en inre stress när vi inte gör saker och ting färdigt utan samlar på oss många olika halvfärdiga projekt. Dessa halvfärdiga projekt ligger sedan och suger energi, mer eller mindre på en daglig basis. När man sedan ska ta itu i ett halvfärdigt projekt är risken stor att man tappat intresse för det, det är i sista minuten, det blir påkommet från någon annan som irriterat väntar på resultatet och själv blir man stressad och hamnar lätt i offerrollen - "det var ju inte mitt fel". Om vi hade en annan vana, den att göra saker och ting klart istället för nästan klart så skulle mycket tjafs, irritation och onödiga konflikter med ens försvinna. Det vore väl något att satsa på inför hösten?

Vad jag skulle önska är att vi alla, var och en, förstår vad det innebär att förstå på riktigt. Det är inte särskilt svårt egentligen, det svåra ligger i det otäcka ordet ansvar. Jag tror personligen också att det är på grund av bristande ansvarsvilja som vi skyddar oss bakom "good enough".

Det är många gånger nu under åren som jag hört Bengt föreläsa om just formeln förstå + ansvar = stolt. Trots att jag lever tillsammans med honom och verkligen har chansen att ta mig an denna på djupet är det slående hur uppenbart det är att det är här jag brister. Jag vill inte alltid förstå, för då måste jag också ta ett ansvar - gör jag inte det ljuger jag för mig själv och känner mig definitivt inte stolt utan tvärtom skäms. Då är det bekvämt att säga att jag inte förstår, när sanningen snarare är den att jag inte vill förstå - för att slippa ansvaret.

Ansvar är ett häftigt ord. Det är också ett stort ord och ett ord som skapar känslor. Ingen av oss står oberörda inför ordet ansvar. De allra flesta av oss, som inte har ansvar, säger oss vilja ha det. Paradoxen blir när vi väl fått ansvar vill vi inte längre ha det, i alla fall inte till 100 %. En liten del kan vi väl få leasa ut, kan inte någon annan göra det? Efter att ha varit på resande fot ett par veckor i sommar - i semestertider - är det uppenbart att en hel del föräldrar har abdikerat från sitt ansvar som föräldrar. För inte är det väl så att barn måste skrika, springa rakt fram, vara först överallt? Det är för många gången som jag sett barn agera fullkomligt sjövilt i miljöer där det definitivt inte lämpar sig att bete sig på detta sätt och nästan alltid med en lätt svettig halv leende förälder två steg bakom.

Innan någon blir tokig på mig - tro mig, jag har själv barn och vet att de låter och ska få låta, men det måste väl ändå vara så att även om vi har barn och är en barnfamilj så må vi visa andra människor respekt? Det är i unga år som de grundläggande värderingarna vi bär med oss i resten av våra liv formas och om vi inte lär våra barn detta tidigt kommer det bara bli ännu svårare ju äldre de blir att få dem att förstå vikten av detta.

Det blev så uppenbart, när jag roade mig med att studera människor vid en pool på ett semester hotell nu i sommar, att se vilka föräldrar som har en bra relation till sina barn och har förstått vad föräldraansvar betyder. Det tog inte många minuter att märka vilka barn som lyssnade på sina föräldrar och vilka som bestämde över de samma. En mamma, jag led verkligen med henne, skakade på huvudet flera gånger under den lilla stund jag observerade dem. Varje gång hon sa till dottern att ta det lite lugnt, inte springa för det var halt, inte skrika för det fanns andra i närheten så sa pappan bara äh, låt henne ha kul. Detta hörde givetvis dottern och gissa vem som spelade ut vem resten av den eftermiddagen.

Varför skrämmer ansvar? Det är en svår fråga men jag tror att det handlar om att inte vilja ta, se eller leva med den konsekvens som det kan innebära. Mina val genom åren har varit ifrågasatta flera gånger av omgivningen som inte har velat förstå men haft många synpunkter. Då handlar det om att våga stå upp för sitt val och ta sitt ansvar hela vägen ut. Vågar jag ta mitt fulla ansvar?

Ansvar är också avgörande nu när vi kör igång för hösten igen. Vad är det som gäller för hösten? Har vi några strategiska förändringar som ska genomföras? En ledningsgrupp måste vara samspelt, en familj ha samma regler oavsett om det är mamma eller pappa som säger något för stunden och en chef måste ha samma spelregler för alla anställda. Det är ett ansvar vi är skyldiga att ta, för varje gång vi misslyckas med detta så kommer vi att ursäkta oss med att det blev nästan bra. Det går inte alltid att få det som man vill.

Nej, det stämmer förvisso. Ibland blir det inte alltid som man vill, men om jag vet med mig att allt jag kunde påverka - det gjorde jag mitt bästa i, då kan även jag leva med att resultatet inte blev exakt som det förväntade. Då vet jag att jag har rätt att vara nöjd, men när jag slarvar och skyller på omständigheter bara för att jag inte tagit mitt ansvar - då har jag verkligen inte gjort mitt bästa. Då kan det inte i mina ögon med gott samvete vara "good enough"…

Personligen är jag övertygad om att vi alla både kan och vill vara vinnare - vinnare i våra egna liv och därmed stolta, nöjda, tillfreds och belåtna. Det tycker jag vi ska se till att vara. Då behöver vi alla vara på det klara med vilket ansvar vi har, vilket resultat vi vill uppnå och sedan ge järnet. Jag lovar - det kommer dessutom bli mycket roligare. Prova så får du se själv!

WISTRÖM COACHING AB ©2013 - 2014
BLOGG
Blogg
 
VM-COACHING.SE
Utbildningar
Kalendarium
NYHETSBREV
Arkivet
TIPS FRÅN COACHEN
Film- och boktips
Smultronställen