Nyhetsbrev

AV JORD ÄR DU KOMMEN…

… av jord skall du åter varda. Döden, något vi alla skyr och gärna håller oss på en distans ifrån. Ändå finns den där runt oss, så nära, så outforskad och så otäck. Vad är det som göra att vi i västvärlden i många fall har en fientlig inställning till döden? Varför skrämmer den och vad innebär den?

Vi lever i ett samhälle där det mesta, förutom evigt liv, går att köpa för pengar. Min personliga uppfattning är dock också att lycka, kärlek, vänner och ett rikt liv inte heller går att köpa för pengar men där kan åsikterna dock gå isär. Vad gäller evigt liv tror jag mig dock vara säker på att vi alla är eniga – det finns inte på inköpslistan någonstans. Jag har haft förmånen att under många år vara lyckligt omedveten om hur döden och dess effekter påverkar oss. I vår vardag och i våra relationer.

Självklart har jag också läst hur människor får personlighetsförändringar när det sker obehagliga saker i vår närhet och hur relationer kan ta en ände med förskräckelse när någon i ens närhet går bort. Med min personliga historik till min släkt torde det därför inte komma som en överraskning när döden tillslut drabbade även mig, i min innersta krets, när min far gick bort.

Känslor är komplexa och våra reaktioner, våra känsloyttringar är också komplexa. Det beror på att vårt sätt att tänka inte alltid är rationellt och ju otryggare jag är som person desto irrationellare kommer jag att agera i känslomässigt starka situationer. Detta gäller oavsett om vi pratar om euforisk glädje som nyförälskelse eller om fruktansvärt tragiska situationer där döden ändå får symbolisera det mest extrema åt de negativa känslornas håll. Min självkänsla och min inre kompass kommer sättas på prov. Det kommer uppstå flertalet situationer då jag behöver tillåta mig att landa för att känna efter åt vilket håll kompassnålen pekar – på riktigt, och inte fabricera det håll jag skulle önska att den pekar.

För mig personligen har detta blivit tydligt nu när jag drabbades av döden på nära håll. Det kom inte som en total överraskning för mig att min far gick bort, men trots det så har jag drabbats av en hel del, för mig, konstiga och annorlunda känslor och tankar. Min far somnade in, i en aktningsvärd ålder av 92, med 91 friska och innehållsrika år och ett sista år där ålder och sjukdom fick styra agendan. Det är mycket som sker inom en när detta sker, alla dessa känslor. Allt från ilska, sorg, glädje, lättnad, frihet och frustration. Allt i en salig röra och med många tankar och minst lika många frågetecken att reda ut.

Den första insikten som slog mig är hur otrevligt (ja, nu generaliserar jag men det kan ni väl tillåta en gång som denna) vi tycker det är att prata om döden. Hur svårt det är att våga agera i en situation som denna. Hur ska jag vara? Vad ska jag säga? Hur ska jag agera? Vad förväntas av mig?

Många har frågat mig hur jag känner det och hur jag mår, och när jag säger att det är bra och känns helt ok så ser jag att det i mångas ögon och öron låter konstigt. De av er, som hört mig berätta min resa, vet att vår relation genom åren inte alltid varit enkel och kärvänlig men någonstans skulle jag inte finnas om det inte vore för min far. Den tacksamhetens tanke får jag aldrig glömma för jag är tacksam över att leva. Jag har självklart minnen som är varma, glada och hjärtliga men också minnen som är sorliga, obehagliga och tråkiga. Dessa finns och kommer alltid att finnas i min själ men nu känner jag att någonstans kan jag sätta en punkt för min historik och jag tror att det är därför det finns en så stor känsla av lättnad i denna situation.

Det tjänar inte längre någonting till att önska att livet skulle varit annorlunda, det går aldrig att förändra det som skett men jag har dessa veckor lärt mig att förhålla mig till både det och till andra människors tyckande och agerande. Ett uppvaknande på många sätt, där jag inser hur mycket makt jag leasat ut och att det är dags för mig att återta kommandot över mig själv och mitt liv.

Vardagen har varit full av utmaningar, precis som nu betyder. NU = Nya Utmaningar! Att ena stunden känna en inre ro för att i nästa känna hur tårarna väller upp är oerhört jobbigt inte minst för en själv och de i ens närhet. Att då våga fortsätta försöka förstå en själv är en bra början och kräver en stark självkänsla. Vi har vår historik och våra minnen, de kommer och knackar på och vill utmana oss. Jag hade svårt att förstå mina egna känslor, men när jag väl satte mig ner och skrev av mig mina tankar kom svaren till mig.

Våra värderingar är vår inre kompass och när de blir utmanade så gäller det att ha rötterna väl förankrade och våga stå för något. När jag till en början drogs med i sorgeprocessen på ett sätt som inte var jag och som inte var förankrat i mig själv började jag svaja. Likt ett träd där rötterna tappat fotfästet och nästan blir fallande i den starka vinden. Jag märkte att jag var på väg att agera på sätt som inte stämde överens med mig själv och mina värderingar och att jag föll till föga för vad andra tyckte och tänkte. Det blev så uppenbart när jag tog mig en ”time-in” och tänkte till. Vem är jag och hur vill jag bete mig, och inte minst hur vill jag uppfattas? Vad var det som var på väg att hända? Hur kommer det sig att jag, som upplever mig själv som hyfsat stark, tappade kompassriktningen och kände mig så förvirrad? Varför blev jag lilla Lotta igen? Varför fann jag mig i beslut som inte var förankrade i mina värderingar och varför var jag tyst?

En riktig coach, som vågar vara tydlig även i de svåraste av stunder, och verktyget självcoaching har hjälpt mig från att drunkna i mina känslor och sortera mina tankar. Det har hjälpt mig att hitta tillbaka på banan och se klarare på min situation. Jag insåg att jag höll på att falla in i en roll jag tidigare spelat, där jag aldrig vågat uttrycka mina åsikter utan hållit mig i bakgrunden och svalt både det ena och det andra. Jag insåg att jag var skyldig mig själv att vara mig och mina värderingar trogen och inte agera på ett sätt som andra tyckte och tänkte. Tack och lov vaknade jag till och hittade tillbaka till mig själv. Det har hjälpt mig att sörja rätt minnen, strunta i rätt saker och att stå med huvudet högt och blicken klar. Det har hjälpt mig att förstå att jag idag är en annan person än den jag var när många av mina minnen skedde och att jag inte längre behöver klä skott för historiken utan är fri.

Jag är lyckligt lotta(d) att i en situation som denna inse att livet är en gåva, en värdefull och fantastisk gåva. Något att vara rädd om, att vårda och ta ansvar över och se till att det i största möjliga mån följer den röda matta som mina värderingar vävt åt mig. I nöd och lust kommer min inre kompass att guida mig rätt om jag vågar lyssna. Jag kommer att fälla tårar när jag tar mitt sista farväl av min far, men de är för att tacka för livet och de fina minnen jag väljer att bära med mig. De övriga minnena kommer jag nu att frigöra, begrava tillsammans med honom och för alltid låta vila i frid.

Nu känner jag att min framtid tillsammans med min familj alltid kommer att kantas av glädje. Jag kommer till fullo se till att känna att jag lever mitt liv och vara fri som en fågel. Flygandes högt upp i det blå med hela världen som spelplan. Tänk där kan jag sväva, och en vacker dag, tar jag mig en fika uppe på ett moln tillsammans med min far och kikar ner på mitt liv, mina val och min tillvaro för att bara känna stolthet och glädje!

WISTRÖM COACHING AB ©2013 - 2014
BLOGG
Blogg
 
VM-COACHING.SE
Utbildningar
Kalendarium
NYHETSBREV
Arkivet
TIPS FRÅN COACHEN
Film- och boktips
Smultronställen