Nyhetsbrev

DET GÖR ONT NÄR KNOPPAR BRISTER…

… har någon av er hört den frasen förut? Det är en fras från en dikt av Karin Boye, en fantastisk fras på mer än ett sätt. Vi står här nu lite vinterfrusna och längtar efter sol och värme. Vi känner en längtan efter vårens ankomst och vi frustar, nästan som galopphästar, i vår iver att få möta en ljusare framtid med längre kvällar, vårblommor i rabatterna och utslagna buskar och träd.

Gott så, men vad mer kan denna fras säga oss? För mig blev den så oerhört påtaglig när vi sjösatte VM-lag och gick i mål med första gruppen härom veckan. Det var och är så påtagligt att precis som det gör ont när knoppar brister gör det ont när vi människor får insikter om våra tankar, beteenden och göranden. Knoppar i det här fallet kan vi lite metaforiskt mena är våra egna hjärnor, där insikterna landar och sprider sig ut i kroppen genom våra celler och när de är tillräckligt starka och tydliga kan vi inte längre värja oss.

Insikterna äter upp oss och många av oss kämpar med näbbar och klor för att hålla fast vid våra gamla övertygelser endast för att vi är rädda för de nya. Vad är det som skapar rädsla hos människor? Vad är det som gör att i ovana, nya eller annorlunda situationer är den första och vanligaste ursäkten att vi är rädda?

Jag tror, efter att ha varit i närvaro av människor som vågat låta rädslan få spela andra fiolen och kärleken spela första fiolen, att det är just detta som är avgörande. Bristen på kärlek. Vi är för dåliga på att älska, vi är för dåliga på att se det vackra, fina, fantastiska i kärlek. Vi har en skev uppfattning om vad kärlek är och vad den kan göra för oss och verka med oss.

Låt mig berätta lite om mina egna erfarenheter där rädslan och kärleken har krigat inom mig och där jag med erfarenhet kan känna och säga att det ena verkar för mig och det andra emot mig.

För inte allt för länge sedan befann jag mig i en situation i livet där allt kändes nattsvart. Min dåvarande familjesituation var destruktiv. Inslag av dålig ekonomi, arbetslöshet, sjukdom, problem för tjejerna på skolan och på dagis, dåliga relationer i min omgivning till föräldrar, syskon, grannar och arbetskollegor. Det kändes som att den ena olyckan följde på den andra.

Jag minns en episod då vi flyttat till ett nyköpt, inte nybyggt hus, och under mindre än en vecka gick kyl och frys sönder, blixten slog ner och slog ut telefoner och tv, ett avlopp korkade igen och spred en obehaglig för att inte säga äcklig lukt i stora delar av huset. Givetvis skulle vi samma vecka ha en större sammankomst av privat karaktär och var helt beroende av ovan nämnda delar för att kunna genomföra det. Allt var kaos och jag minns att jag var rädd. Jag tänkte negativa tankar och målade upp det ena skräck-scenariot efter det andra. Jag såg hur all mat skulle förstöras och hur dyrt det skulle bli att laga vilket skulle leda till att andra räkningar inte skulle kunna betalas i tid och så här fortsatte mina tankar.

Denna period i mitt liv var den tuffaste i hela min arbetskarriär. Alla orders som jag lämnade in slutade med någon form av problem. Kunder bestred dem, det blev felaktig information utlämnad och jag kände till slut att jag inte visste hur jag skulle ta mig ur detta. Det kändes som fritt fall.

Det är så här som negativa tankar och rädsla arbetar för oss. De drar till sig mer negativa händelser och mera rädslor. Jag kommer aldrig glömma hur obehagligt jag tyckte det var att hämta posten under den här perioden för jag var övertygad om att det skulle ligga fler obehagliga överraskningar och vänta likt gammelgäddor i vassen.

Detta tillstånd befann jag mig i under flera år med ett flertal synliga och kännbara effekter som konsekvens. Till slut pallade jag inte längre utan gick in i väggen som jag vet att många av er hört mig berätta om.

Där någonstans i livet, i ett tillstånd som jag inte är kapabel att till fullo beskriva kom en tanke flygande. En tanke som funnits i mitt inre men som jag sedan många år kämpat för att inte lyssna på, en tanke om att det finns någon annat och att jag själv kan och ska skapa det.

Som barn fick jag ofta höra av den vuxna världen att jag var en obotlig romantiker. Jag levde i en fantasivärld där människor var goda, snälla och ville varandra väl. Där kärlek var den framstående ingrediensen i livet. Jag minns många gånger då jag lekte och försvann in i min drömvärld, men snälla låtsas-kompisar och roliga låtsas-händelser. Jag minns hur ont det gjorde i mig när jag ofta hörde mina föräldrar prata om främmande människor i nedsättande ordalag. Det behövde inte vara invandrare, det kunde räcka med att personerna i fråga inte dög i mina föräldrars ögon. Jag vet att jag lovade mig själv att aldrig agera så, och att aldrig döma människor på det sättet. Det kändes så fel, så falskt och så otäckt.

Nu, i ett tillstånd av förvirring och omtöcknad, kom dessa tankar tillbaka till mig. Var hade mina kärleksfulla tankar försvunnit. De jag lovat mig själv att aldrig lämna. Sakta började en resa, en förvandling av mitt sätt att tänka. En förvandling som nu i mars 2011 så sakta börjat rota sig och bli på riktigt. Fram tills nu har jag, alldeles för ofta, fallit tillbaka i de negativa tankarnas värld där rädsla och missunnsamhet är huvudingredienser.

Nu kanske några av er protesterar. Ni som upplever att jag alltid är glad, positiv och förhoppningsvis hjälpsam. Jag tror ni har rätt, visst har de dragen funnits ofta och mycket, men inte i närheten av så mycket som det borde och inte i närheten av så ofta som jag önskar.

Det häftiga med att vara människa är vår fantastiska förmåga att förändra och som min gamla mormor brukade uttrycka sig:

Gör om – gör rätt!

Jag började min färd mot gör om, gör rätt redan där i töcknet av utmattningsdepressionen. Jag tog stora kliv ganska snabbt, tog ett gigantiskt kliv när jag lyssnade på Bengt första gången och hörde en vuxen, dessutom man, prata så kärleksfullt om livet och relationer. Den filosofin tog jag till mig och började intellektuellt leva den. Det innebar flera utmaningar på olika arenor, inte minst privat med mina barn och min f.d. familj. Det har tagit mig till flera nivåer av lycka och glädje som jag tidigare i min barndom, i mina romantiska drömmar bara just drömt om.

Detta har inte varit lätt alla gånger och det är den insikten som har kommit till mig så starkt. Som när knoppar brister…

Jag har kämpat för att vara stark men jag har kämpat med att mota Olle i grind med negativism och rädsla. Jag har tyckt att andra är fel och agerar fel, men har inte förstått att det kommer ifrån mig själv. Jag har varit för rädd för konsekvenser och trott att om jag är snäll blir det bra. Om jag bara försöker lite till så kommer det ordna sig, men alltid med ett uns av negativa tankar som bottenplatta. Dessa tankar verkar mot mig och det blev så uppenbart när jag bara vågade tänka och agera utifrån kärlek.

En av mina allra närmaste har under en längre tid agerat på ett sätt som känns totalt fel. Jag har känt mig utnyttjad och kränkt men trott att om jag fortsätter att bara vara snäll kommer personen i fråga att ändra sig. Jag har inte velat, vågat lägga pusslet kring alla olika turer i vår relation utan valt att se dem som isolerade händelser och var för sig är de inte så stora kan tänkas.

Tillslut gick det upp för mig att jag inte var snäll utan jag var rädd. Rädd för konsekvensen om jag var tydlig och ärlig på riktigt. Rädd för att inte vara bra nog i andras ögon om jag agerade utifrån det jag vill med relationen – egentligen. Därför valde jag vilka delar av relationen jag ville berätta om och valde bort andra – till mina nära och kära.

När jag tillslut lät personen få ta konsekvensen av sitt beteende och inte längre jag som tog konsekvensen och insåg att det var med kärlek jag gjorde det. Det är inte kärlek att klaga, kritisera och irritera sig på någon annan, men det är kärlek att låta den vara i fred. Leva sitt liv utan min inblandning och input. Den är ändå inte efterfrågad. Det är jag som önskar personen ett bättre liv, personen själv sitter fast i sina ursäkter, negativa tankar och olycksdrabbande beteende.

”Breaking up is hard to do”, sjunger många artister genom åren och det stämmer. Det bästa uppbrottet jag någonsin har gjort, i mitt liv, har precis skett. Jag har aktivt valt att låta kärlek vara mitt grundfundament. Att i allt och i alla situation önska gott, älska mer och ge förutsättningslöst och att våga vara ärlig i responsen till den som vill ha respons och inte ösa ur respons till dem som ändå inte vill förändra utan bara vill klaga och gnälla.

Vår VM-lag grupp hjälpte mig att komma fram till denna insikt. Den kärlek som fanns under dessa dagar, mellan människor som innan vi träffades inte ens kände varandra till den magiska känsla vi avslutade med är rent fantastiskt att ha fått uppleva. Jag är så otroligt tacksam för att ha varit med i denna grupp och fått känna denna gränslösa kärlek och tacksamhet. Från alla till alla. Prestigelöst, naket och ärligt. Från främlingar till vänner för livet – på mindre än tre dagar!!

Det var kärlek i rummet, kärlek i kommentarerna och kärlek i tydligheten mellan varandra. Alla de unika individerna bidrog genom sin generositet och vilja att förstå till att skapa en tillhörighet. Den inspiration de gav mig när jag såg deras entusiasm var mäktig. Det gick inte att misstolka, inte att blunda för och inte att komma undan. Där och då, brast den sista knoppen (?) i mig. Nu ska jag älska totalt, fullt och livligt. Livet är kärlek och livet har krafter vi inte kan se eller vågar känna när negativism och rädsla får råda.

När jag blickar tillbaka och ser på vem jag är idag och hur jag beter mig idag så ser jag den röda tråden. Den röda tråden som i kärlek och tacksamhet. Tacksamhet som är ett ord vi nästa tappat bort för i vårt samhälle har vi det så bra att vi tagit allt för mycket för givet. Vi uppskattar inte de små tingen i livet, att solen skiner, att jag är frisk, att jag har mat på bordet, tak över huvudet, en hjärna att tänka med som kommer arbeta för mig om jag vågar vara kärleksfull ja tusen och åter tusen saker till kan vi addera på denna lista. En insikt kring tacksamhet, nog så viktig, är att med tacksamhet i sinnet kan jag aldrig vara rädd. Det är när jag tappar tacksamheten jag låter rädslan få chansen att åter vinna mark. Min röda tråd är nu inte längre en tråd utan en gigantisk röd matta. En matta som välkomnar mig upp på livets scen. En scen där jag till fullo spelar huvudrollen, bättre än jag någonsin gjort förut och framför allt mer levande än jag tidigare varit.

Det häftiga är, dessa scener finns för oss alla och jag skulle tycka det var så roligt om fler vill komma upp och förena sig med mig på kärleksscenen. Den rymmer oss alla och innebär ett liv fullt av glädje, gemenskap och lycka.

Vad mer kan en människosjäl önska och begära?!

WISTRÖM COACHING AB ©2013 - 2014
BLOGG
Blogg
 
VM-COACHING.SE
Utbildningar
Kalendarium
NYHETSBREV
Arkivet
TIPS FRÅN COACHEN
Film- och boktips
Smultronställen