Nyhetsbrev

KÄNN HUR DINA ARMAR…

… blir tyngre och tyngre. För vilken gång i ordningen jag lyssnar på avslappnings-CD vet jag inte, men jag känner till slut att jag kan släppa kontrollen och bli tyngre och tyngre i både armar, ben, ögonlock och andning. Konsten att slappna av, för mig en märklig gåta att på riktigt se till att lösa och förstå.

Jul och nyår har precis passerat oss och vi är många som nu står här och stampar likt galopphästar inför nästa lopp. Vårt nästa lopp är det outforskade året 2011. Jag kan inte låta bli att smaka på det än en gång, 2011. Var det inte bara nyss vi firade millennium? Herregud, det var bara något år sedan vi firade vår första nyår tillsammans, Bengt och jag? Det är nästan skrämmande hur fort tiden går och hur skoningslöst den plöjer sig fram. Vad minns jag från dessa magiska ögonblick? Kan jag plocka fram känslan av nedräkningen på Time Square eller smaken från kalvfilén med tryffelpotatis? Var jag där eller var jag DÄR?

När jag var barn brukade min mormor spela och sjunga med i en låt, om jag minns rätt med Jan Malmsjö, och en av textraderna var: Snurra min jord – låt mig följa med Dig…

Just så känns det rätt ofta, jorden snurrar för fulla muggar och jag får förmånen att följa med.

Vad är det som avgör om det känns rätt eller om livet runt mig springer på i ett tempo som jag inte själv har valt? Vad är det som avgör om vi på måndagen efter helgen har starka minnen från dagarna som just passerat eller om de försvann i ett helgtöcken någonstans längs vägen mot målet?

Många människor, inklusive jag själv tidigare i livet, springer för att hinna med så mycket som möjligt men har så bråttom att vi inte ser allt som erbjuds vid sidan om vägen. Jag har precis kommit hem från Sydney, en resa down under. Nästan så långt hemifrån som det går att komma och för mig blev det även en resa i mitt inre. Alla ni som läst nyhetsbrev nummer 8, där jag berättade om mina erfarenheter i Tanzania, vet att det påverkade mig djupt. Så även denna resa, men på ett helt annat plan. Det blev en resa down in…

Det är min andra natt i Sydney och jag ligger och snurrar i sängen. Snurrar och vrider på mig, kan inte somna. Är trött men ändå pigg i huvudet. Tankarna far som yra höns i huvudet på mig och ingenting verkar ha någon mening eller budskap. Jag stiger upp och tittar ut över en nattsvart stad, neonljuset lyser mot mig. En siren ljuder genom natten och jag ryser till. Inbillar mig att jag fryser. Inbillar mig att det inte går att slappna av, att det är för mycket nya dofter, sängen är för hård, eller nä för mjuk är det nog. Plötsligt slår det mig:

Jag hade gått och blivit bortskämd. Bortskämd med att alltid ha sällskap. Alla våra resor, arbetsdagar, utbildningar och föreläsningar sker tillsammans med någon. I 99% av fallen tillsammans med Bengt och ofta även med Sven. Nu var jag helt plötsligt själv. Ensam med mina tankar, mina funderingar, mina intryck och mina frågor. Det kändes till en början jättejobbigt och det var många gånger som jag fingrade på telefonen för att ringa hem till Sverige för att få prata lite. Bolla lite tankar, ställa lite frågor och framför allt få lite svar. Det hade varit så enkelt, tidsskillnaden hade inte stört alls, Bengt hade varit tillgänglig och jag hade fått en boost med energi och sprungit ifrån mig själv en stund till.

Så kom jag plötsligt på, att svaren fanns inte där hemma i min trygga miljö utan i mitt eget huvud. Mitt huvud som hittills varit så fullt av annat att jag inte gett mig tiden att lyssna på mig själv. Det har varit bekvämt och lätt att ”go with the flow” och inte tänka. Inte analysera, fundera över den där känslan i situationen och på djupet förstå den utifrån mina värderingar och syften.

Vän av ordningen kan nu påpeka att jag åkt hit för att träffa och hälsa på både dotter och presumtiva kunder här i Sydney och det stämmer, men Hannah hade sina final exams vilket gjorde att de första nätterna var jag själv och när mörkret sänkte sig kom också tankarna. I stillheten tilläts jag reflektera med bara mig själv som bollplank och det var en ny upplevelse för mig. I vardagen när vi jäktar från uppdrag till uppdrag har jag alltid mitt dreamteam omkring mig och det gör det lätt att glömma bort vikten av personlig reflektion. Alla som hört mig genom åren vet också att jag alltid har sagt att viloförmågan är min akilleshäl och det som är och har varit det svåraste för mig. Gissa om det blev uppenbart här och nu.

Robin Sharma, vår gode vän och fantastiska föreläsare, har ett uttryck som jag älskar; Don’t fall in love with your excuses. Mina excuses (ursäkter) till att inte kunna slappna av kom som små blixtar från himmeln till mig där nu åter igen försökte sova i min stora säng. Det är tidsomställningen – den kom först. Det är alla intryck, kom straxt därefter. Det är omställningen att åka själv osv. osv.

Vad var det då? För mig, när jag tog mig tiden att analysera vad jag kände och varför, blev svaret att det var ovanan att bara kommunicera med mig själv. Att vara nedkopplad och inte on-line hela tiden. Att inte stå stand-by, svara på mail, prata i telefon, fixa och dona åt oss alla i närheten. Att inte behöva ta tag i något annat än mig själv blev först mycket jobbigare än att stressa runt för att tillfredställa alla andras behov. Jag blev helt plötsligt tvingad att fundera över mina behov, mina val och mina värderingars normer – alltså hur jag lever i verkligenheten. När ingen ser?

Det första tecknet på att jag har börjat vara sann mot mig själv är att jag kom på mig med att det var ordning på hotellrummet, precis som vi alltid har det, men så som det aldrig tidigare varit i mitt liv. En sak uppenbarade sig. Mina värderingar om respekt för saker och ting är min värdering och inte någon jag ärvt eller anpassat mig till. Skönt som sjutton! Jag kom på att jag gått och tränat med ett stort leende på läpparna och nynnat till min favoritmusik – något som kändes underbart härligt och ytterligare ett bevis för hur jag vill leva mitt liv – hälsosamt och aktivt.

Hur jag betett mig när ingen såg – alltså som jag själv ville blev en stor bekräftelse i mitt egna huvud. Jag lyckades bekräfta mig själv och det kändes underbart. Det är den starkaste känslan av tillfredställelse jag varit med om när det handlar om att mig själv och bara mig, och när jag insåg och förstod det kunde jag lägga huvudet på kudden och somna om. Med ett leende på läpparna och utan att behöva lyssna på min avslappnings-cd än en gång. Lugnet fanns inom mig och jag hade äntligen hittat koden. Koden till harmoni och ro, till lycka och glädje. Våga lita på mig själv och det jag ser, hör och känner. Det är rätt, rätt för mig och det är det enda ansvaret jag har här i världen. Kan jag se mig själv i ögonen och stå för det jag gör så blir livet bra och ett antal snurrande varv i sängen för att jag skulle komma till insikt!

Med dessa starka och nyttiga insikter ser jag nu fram emot ett år med massor av nya möjligheter. För mig, men även för mina nära och kära. En styrka i att jag klarar mig själv betyder massor och att ännu starkare känna att jag verkligen vill vara med i de lag jag valt gör att det känns ännu roligare, häftigare och innehåller en ännu större tacksamhet än förr.

Hur ska vi då bära oss åt för att verkligen slappna av när jorden snurrar och vi så gärna vill följa med? För att kunna ta del av allt magiskt som erbjuds behöver vi hitta balansen. Balansen mellan jag vill och jag orkar. Svaren finns som alltid inom oss. Det är först när vi tvingas se oss själva som det blir på riktigt. När vi inte längre kan springa ifrån bilden av den vi är bara för att vi inte är nöjda. Det går inte att säga det tydligare än att stå för allt, det du tänker, säger och gör så kommer det per automatik.

Sunt förnuft är basalt, enkelt och en bristvara. Ändå är det i det sunda förnuftet som svaren finns, svaren på hur jag ska kunna välja, prioritera och njuta utan att bli egoist och utan att kliva på andra. Känslan och vetskapen av att jag själv äger mina val och mina ageranden, när den landar i magen och inte halvvägs, så öppnas möjligheter som annars inte ens noteras. I tidens stress är det de små gesterna och inbjudningarna längs vägen som är de avgörande. Ger jag mig chansen att se dem? Förstå dem och agera utifrån dem?

Kan jag slappna av och bara vara sann mot mig själv kommer jag dessutom alltid att vara härvarande och i härvarons sällskap kommer minnena. Då blir inte helgerna ett töcken, årstiderna försvinner inte i varandra och känslan av ”vart tog tiden vägen” blir inte så frustrerande. Genom att vara här och nu, till fullo och med öppna sinnen, kommer det adderas flera dimensioner i ditt liv. Dimensioner av kärlek, glädje, tacksamhet, njutning och nyfikenhet.

Våga möte livet och dagen framför dig med tillförsikt. Medveten om att du själv alltid kommer ha svaret som är rätt för dig om du bara vågar slappna av och låta det kommunicera med dig.

Jag kommer välja att möta 2011 med värme och kärlek, precis som jag skrev i det förra nyhetsbrevet, skillnaden är nu bara att jag kommer ge mig sjutton på att vara härvarande eftersom då kommer jag att kunna möta 2011 så som jag önskar– på riktigt!

God fortsättning på det nya året - JAG ÄLSKAR ER!

WISTRÖM COACHING AB ©2013 - 2014
BLOGG
Blogg
 
VM-COACHING.SE
Utbildningar
Kalendarium
NYHETSBREV
Arkivet
TIPS FRÅN COACHEN
Film- och boktips
Smultronställen