Att få vara med i laget!

Ensam är stark – tillsammans är vi starkare. En tes, som i vissas ögon ses som en klyscha, men i andras är deras absoluta övertygelse och drivkraft. Jag tillhör de senare och jag fick det bevisat i helgen. Håll i er – jag har varit på mitt livs första ridläger!

I våras bokade jag en weekend med ridning i Västmanland, närmare bestämt i Virsbo på Wirsbo Herrgård. Tänkte det blir lite kul att se om jag fortfarande tycker det är så kul som jag en gång på stenåldern gjorde. Undrade lite om jag skulle minnas hur man rider s.k. skolor och hur man använder hjälperna rätt. Undrade och satte det hela på ”hold” över sommaren.

Sommaren kom och gick i en rasande fart (tja eller blötan och en solig augusti kom och gick i en rasande fart). Vi har varit på inspirations- och skrivarresa. Börjat ladda för höst-terminen och helt plötsligt låg min ridhelg framför mig. Jag hade scoutat. Man kunde ta med sig respektive (även om han, som i mitt fall är allergisk, för man fick inte ha hästkläder inne i herrgården). De, läs: min man, skulle kunna fiska. Vet inte om det var ödet eller omen eller kalla det vad du vill, men av olika skäl fick Bengt förhinder att följa med så min fina väninna Marilyn ”offrade” sig på kort varsel och hängde på.

Väl där inser jag ganska fort att de övriga på ridlägret känner till varandra allihopa. Nästan inga har träffats IRL, men de har kontakt med varandra via bloggar, FB och andra sociala medier. Oj, tänker jag. Här kommer jag som en katt bland hermelinerna.

Det är intressant hur gamla sanningar gör sig snabbt påminda och hur fort min lille röst talade om för mig att jag minsann bakåt i tiden inte fått vara med för jag är ju som jag är. Tack, tack, tack för vårt PHU-verktyg. Jag insåg snabbt att jag idag är inte jag igår, samt att dessa fantastiska kvinnor inte skulle få betala priset för skolårens mobbare och andra översittare. Jag insåg – och detta är viktigt, att jag bestämde vem de skulle få träffa och vem jag ville att de skulle uppfatta mig som.

Vi har alla den kraften att bestämma vårt beteende och vårt agerande. Jag har, för många år sedan, bestämt mig för att jag vill vara positiv, inbjudande och generös. Det fanns ingen, absolut ingen anledning att ändra på detta nu. Tvärtom. Så fort jag kände hästlukten så kom den gamla tryggheten tillbaka. I stallet hör jag hemma – där älskar jag att vara. Känslan av hö, halm, frustande hästar, gnäggningar på avstånd eller nära, skrapande hovar och slamrande från skottkärror. Detta är underbara ljud och dofter.

Att möta alla dessa fantastiska tjejer/kvinnor (10 st förutom jag och Marilyn) var helt underbart. Vi vet, många av oss, att kvinna mot kvinna tyvärr ofta innebär konkurrens och avundsjuka. Därför var det så häftigt att känna hur obefintligt detta var bland dessa.
Istället möttes vi av glädje, välkomnande och öppenhet. En kärlek och en generositet, som om vi varje dag möttes av detta bland våra medmänniskor, skulle kännas ända in i själen. För mig ger detta mig hopp om att vi kan förändra ute i samhället också. Vi kan få in ett annat tänk om vi inte ger oss och viker ner oss för Jante och avundsjuka.

Föreställ dig själv. Tänk om vi i vardagen alltid mötte varandra så. Det är VM-filosofi-tänk över det hela. Du är fantastisk – tills du själv bevisar motsatsen. Fantastisk, inte fokuserat på vad du gör utan i den du ÄR. Många har nu börjat skolan eller står inför kommande kursstarter på högskolor eller universitet. Flera ska byta jobb och andra är i nya relationer. Tänk om vi alla – när vi möter varandra för första gången skulle se den andra parten som fantastisk. Det skulle innebära så många öppningar och så otroligt mycket lättare att få en chans att vara med.Vi skulle minska utanförskap och ja t.o.m mobbingen skulle få svårare att få fäste.

Alla som kommer ”nya” är lite nervösa – mer eller mindre. Om de mottagande då öppnar upp blir det så mycket lättare och roligare. Det vet vi alla – när vi är spända och nervösa, då ökar chansen att vi inte är oss själva utan blir stela och kanske till och med kaxiga. När vi istället är rädda för att duga och räcka till. Det finns vinster att göra som är så stora att de blir svåra att ta in – i alla fall om man räknar med gängse ekonomiska teser.

Det jag upplevt denna helg kommer jag aldrig att glömma. Kortsiktigt på grund av all träningsvärk och ömmande muskler, men de muskler som ömmar mest är mina käk-muskler av alla leenden och alla skratt. Huvudbry har den gett mig – vilka val ska jag göra framöver och hur kommer de påverka min och mina närmastes vardag (ska jag bli med häst eller inte).
Svar på frågor har den gett mig – laget för jaget är det viktigaste av allt. Jag är en häst-tjej och kommer alltid älska dessa underbara djur. Jag är duktig på att bygga relationer och jag vet hur man kommunicerar. Tänk, det ilar till i magen på mig när jag skrev det sista raderna. Det bor en liten röst kvar i mig (får man skriva så!!), men det är ju sant!!

Tänk om vi alla, utan att förhäva oss, vågar vara de fantastiska människor vi är. Då skulle fler kunna få uppleva hur lätt det går att lära känna nya, underbara, härliga människor (och djur) och fler skulle känna en lycka och glädje i vardagen. Då tror jag vår generositet, vårt tålamod och vår engagemang skulle öka. Våra energinivåer skulle fyllas på och vi skulle se på livet med ljusare och gladare ögon. Då blir till och med utmaningar lättare att hantera och jag tror vi kommer tycka att livet blir meningsfullare att leva – det är väl ändå meningen. Att leva ett liv med mening!

 

PS: Tack alla fina på Wirsbo Ridcenter/Wirsbo Herrgård, alla härliga tjejer på ridlägret och Marilyn för att du hängde på! Vi ses!!

Vart leder dina tankar dig....

Vart leder dina tankar dig….

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *