Res dig upp, knyt näven…

Jag vet att det är ett tag sedan jag skrev ett inlägg. Ledsen för det, men livet drabbade mig. Inte på det positiva och härliga sätt som oftast, utan med våldsam kraft och olustiga känslor. Jag kände att jag behövde ta hand om mig själv och mina tankar. Bringa reda i kaos.

Mycket i livet kan vi inte styra över. Vi kan hoppas, önska och tro att det ska fungera på ett visst sätt. Att responsen från andra ska komma och att andra ska se sin egen del och påverkan i det som sker. Många gånger fungerar det, andra inte.

Jag har en personlig historik som innehåll många olika former av övergrepp. Mobbing, utfrysning, aga och manipulation. Mycket av detta har varit tufft att hantera, men genom åren har jag blivit starkare och starkare. Jag har kunnat känna en stolthet över att, trots allt, ha en tilltro till människor. Jag vågar se positivt på livet och relationer och jag vågar lita på att andra vill väl och gör så gott som de vågar/kan.

Det som varit tuffast och ännu är,  är att bli manipulerad. Den psykiska smärtan är värre än alla slag i världen. Den syns inte och det värsta – den har en tendens att inte bli trodd. Få kan prata bort fysiska skador (de kan hitta på ursäkter och dåliga bortförklaringar) men ett blåöga är ett blåöga. Den psykiska terrorn, som det innebär att ha manipulativa människor i sin närhet, vågar jag säga är värre.

Jag trodde jag fått min beskärda del av manipulation, men det fanns lite kvar att tugga i mig inser jag idag. Jag har äntligen vågat se ett händelseförlopp som har gemensamma nämnare med hur jag blev behandlad för snart 20 år sedan. Det finns de i min omgivning som vet exakt vilka ömma tår jag har och vilka strängar de ska spela på för att få mig ur mental balans. Jag trodde jag hade eliminerat alla dessa ur mitt liv men jag har insett att jag haft några kvar.

Insikten av detta fick hela min värld att gunga. Jag, som sagt till så många att det är viktigt att se det man ser och höra det man hör, inte en fabricerad sanning. Jag fick smaka min egna medicin. Jag har inte velat se det jag egentligen sett, hört och känt under nästan 4 års tid, men som vi också alltid säger: Tiden hinner ifatt alla, på gott och ont.

Jag har nu, med facit i hand, äntligen stängt den (förhoppningsvis) sista dörren för att bli utnyttjad och manipulerad i framtiden. Jag har våga förstå att oavsett vem det är som utnyttjar så kan man (läs: jag) välja bort den personen från sitt liv. I vissa fall kan det vara det yttersta tecknet på kärlek. Tuff och tydlig kärlek, men ett handlande som bara grundar sig på hur personen i fråga själv har betett sig och därigenom skapat.

Det gjorde ont att stänga dörren, men det har gjort betydligt mer ont under åren som gått då detta har gnagt inom mig. Jag har känt att det varit fel, inte förstått och mått fysiskt illa till och från. Nu kan jag börja läka. Hela mig själv och hitta en ny väg framåt. Min framtid är inte sämre, tvärtom. Den är annorlunda mot vad jag tänkt för ett tag sedan, men känns bra och spännande.

Utan de riktiga vänner och utan min man vid min sida skulle jag inte idag stå upp. Då skulle jag fallit offer för manipulationens makt och inte orkat längre. Det finns gränser för hur mycket man kan hantera.

Det viktiga, mitt i kaoset, är att jag varje dag ansett mig ha världens bästa liv. Utifrån de insikter, det mod, den kunskap och den kärlek jag vågat se och känna. Nu kommer jag kunna fortsätta ha världens bästa liv. På ny nivå och med nya insikter.

Jag vill tro och jag tror att framöver kommer jag inte vara lika naiv avseende vissa beteenden och ageranden. Inte låta en del komma åt mina känslor lika enkelt och helt enkelt vara rustad för att ta lite mer hand om mig själv och de mina.

Tack alla som funnit och finns vid min sida. Nu är en stor punkt satt och en ny, härlig framtid väntar. Ciao Italia!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *