Vardagsrädsla farligare än rädslan för krig

Jag tänkte skicka en liten reflektion inför veckan och kommer utveckla mitt tänk i flera kommande inlägg. Vecka som gått har jag mött många människor, i storstan och på landet. På tidigare morgnar, mitt på dagen och sen kväll. Jag slås av en sak.
Varför är så många så rädda?

Flackar med blicken. Drar sin väska närmare sig och håller så hårt att knogarna vitnar. Vänder sidan åt för att slippa se sin granne på tunnelbanan. Skyndar förbi med blicken i backen..
Exemplen är många där jag ser hur rädda ni mina älskade medmänniskor är. Jag kan inte låta bli att undra hur vi ska kunna skapa en varmare, hjälpsammare och vackrare värld när vi är så rädda för…vad???

Det kan väl inte vara så att vi tror att alla runt om oss är brottslingar och illasinnade? De enda som vinner på denna vardagsrädsla är de verkliga terroristerna och brottslingarna. Vars enda hopp om att kunna styra oss är att just göra oss rädda. Rädda för varandra och rädda för det annorlunda. Rädda för att se varandra som jämlika och viktiga.

Ett samhälle utan mångfald och variation är ett samhälle som jag inte tror någon av oss egentligen vill ha. Vad många däremot är rädda för är när normen någon annan har inte stämmer överens med vår egen. Då blir det fel, konstigt och i värsta fall något vi bestämmer oss för att tycka illa om.

Jag vill inte påstå att det inte finns saker och ting att ha en stor respekt för, men att i vardagen gå omkring och vara rädd tror jag är direkt farligt. Farligt för ett öppet, tolerant och tillåtande samhälle. Ett samhälle som jag vill leva i. Jag vill hellre säga ja än nej. Bara för att jag inte vill leva på ett visst sätt betyder inte det att alla andra ska leva som jag. De största farorna för ett öppet samhälle är fanatikerna (oavsett inriktning) och rädsla.

De av oss som anser sig ha svaren på allt och veta hur det borde vara i alla lägen har också en nivå av tolerans mot oliktänkande som är otäck. Jag lär mig varje dag genom att lyssna på andra. Inte nödvändigtvis att jag tycker jag lär om, men jag lär mig om mig själv. Varför jag är den jag är, och varför jag har de värderingar jag har. Det är minst lika viktigt och inte viktigare att veta vad som är rätt för en. Det är lätt att hitta fel och se det som man inte gillar. Få saker är så lätta, men vad leder de?

Ökar det känslan av tillhörighet och samarbete? Ger det andra en känsla av att de också är viktiga även om de gillar annan mat, har en annan bakgrund (ideologisk eller kulturell), har en annan historia eller andra mål?

Jag kommer alltid hävda att det enda som i långa loppet vinner över ondska är kärlek, men även att vi vågar se det vi ser och höra det vi hör. Om vi skulle agera när vi hör andra vara otrevliga, dumma eller bete sig illa så skulle vi enkelt kunna minska ett aggressivt samhälle. Jag tror det på fullaste allvar.

Då måste vi i och för sig enas om att vi alla får plats, har ett berättigande och får finnas till. Vi måste lära oss ta hänsyn till varandra men också lära oss hur är det ok att bete sig i vårt land. Det tycker jag vi tappat bort, både nysvenska och gammel-svenska. Vi stannar allt för sällan upp och reflekterar över vad man kan respektive inte kan göra och säga. Vi gömmer oss bakom skärmar och spyr skit få av oss skulle våga säga till någon annan rakt i ansiktet. Vi har massor av åsikter, men undviker att ta ställning när någon i vår närhet blir  illa behandlad.

Ibland undrar jag hur vi tänker. Vi vill att andra ska ställa upp för oss, men själva vågar vi inte se dem? När körde vi i diket? När ska vi alla förstå att för att få något måste vi börja ge. Ge allt från ett leende till en hjälpande hand. När vi tittar bort, ser livrädda ut om vi blir tilltalade eller undviker att möta en annan människas blick – hur ska vi då någonsin kunna mötas på samma arena och trivas?

När jag var liten sa alltid min mormor att troll spricker i ljuset och att elaka människor blir små om vi synar dem. Det farligaste, tror jag, är när vi tror att vi kan tiga ihjäl ondska och elakheter. Det enda som växer är rädsla, fobier och felaktiga sanningar. Många påstår att de är rädda för krig och rasism. Det är inte det som är farligast enligt mig. Det är vår vardagsrädsla som är farligast. När vi om dagarna är rädda, för varandra och för det okända. När vi vågar sluta att vara rädda kommer riskerna att minska för både krig och människo-fientlighet. Har vi en annan inställning till varandra kommer det bli svårare att komma åt oss och få oss att hata varandra.

Vi bestämmer hur vi ska tänka och agera. Låt ingen annan göra det åt dig. Framför allt inte någon med en dold, elak agenda.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *