När feghet blir ett maktmedel

Jag är verksam inom många olika branscher och verksamhetsområden och kan med gott samvete säga jag är frapperad över hur många chefer/ledare som nått en viss position är rädda för de som kommer underifrån. Tragiskt för jag vill till och med påstå att idag är denna feghet något som används som maktmedel.

Hela vår filosofi går ut på att stärka människor. Att få individer – medarbetare, kollegor, vänner, barn, respektive, syskon eller vem som helst att se sitt eget värde och sluta förminska sig själv. De allra flesta ledare är helt överens med oss om att det är bra för alla om medarbetarna är trygga och mår bra.

Trygga och välmående människor har en tendens att prestera oerhört mycket bättre och jämnare än individer som är osäkra och har ett humör och hälsa som en berg- och dalbana. Trots att vi vet detta infinner sig ett obehagligt faktum i den stund som personer jag arbetar med når en viss nivå av personlig trygghet och vågar börja tro på sig själva och sina mål. Dessa personer blir helt plötsligt ett hot.

När jag föreläser brukar jag säga att alla vill att andra ska växa, men för många vill inte att du ska växa förbi dem själva. Vad beror detta på?
Jag tror att det, bland flera andra faktorer, beror på att ett team, en avdelning, en individ som blir trygg kommer ställa helt andra krav på ledarskapet och då faller luppen tillbaka på den som nyss ville att du skulle växa. Nu måste hen hantera dig på ett nytt sätt. Något som inte alls känns bra för osäkra och otrygga chefer/ledare, eller föräldrar för den delen.

Nu kan frågor, som bara har ett enda syfte – att förstå, uppfattas som jobbiga och påfrestande. Varför ska du veta det? Men, vad jobbig du är. Det är så. Det har vi bestämt…

Så sent som igår satt jag med en vän och vi pratade om hens nästa karriärs-steg. Hen kände sig motarbetad av sin chef. När vi pratat en stund var det uppenbart för oss båda att hens chef är rädd. Rädd för vad som komma ska om lite av makten släpps iväg. Hur skulle nu chefen hantera situationen? Skulle chefen kunna bemästra hen om hen fick mer att säga till om?
Behöver jag tillägga att denna chef verkligen har ett kontrollbehov.

Min vän är oerhört duktig på att bygga relationer, något som chefen borde (för sin skull) bli bättre på. Istället för att bli motiverad av hens kompetens så blir denna kompetens ett hot och istället väljer chefen att mäta framgången i hur snabb, duktig och hur kul hen tycker det är att fylla i och göra analyser i ett excel-ark. Något som min vän inte har några problem att göra, men som definitiv inte är avgörande för hur bra resultat som kommer att levereras.

Detta är inte det enda exemplet. Jag har arbetat med ett annat företag inom en helt annan bransch och där har den regionen jag arbetat med levererat mycket bättre siffror än övriga regioner. Ändå väljer man att inte arbeta med oss för vi ”stärker människor för mycket så de kanske slutar”. Är man så rädd för vad man som arbetsgivare erbjuder kanske man skulle fundera över det faktumet istället. Min erfarenhet är att anställda som inte trivs eller vill något annat aldrig levererar 100 %, men det behövs kanske inte heller…

När jag arbetar med ledare är jag tydlig och det skrämmer många. Skrämmer dem på det sätt att de blir så varse sin egen otydlighet. Istället för att arbeta med den och bli bättre ledare så vill de hitta felen hos mig. Om jag inte visste att jag levererar fantastiska resultat och att de organisationer jag arbetar med alltid ökar sina siffror så skulle jag känna ett mycket större personligt obehag. Det är tur för mig att jag har många organisationer och företag att luta mig mot där resultaten talar för sig själva. Idag blir jag mest ledsen över alla dessa medarbetare som får nosa på hur det skulle kunna vara för att sedan berövas chansen till det för att chefen inte vågar fullt ut.

I dagens Sverige finns det många chefer som inte borde vara chefer. De är säkert härliga som medmänniskor och vänner. Säkert kompetenta inom sitt område, men inte som chefer och ledare. De vågar inte. Problemet är att de aldrig skulle erkänna det, för de saknar det modet. Istället skjuter de på de som vill växa och klipper av de nya skotten på grenarna så snart de sticker utanför boxen. Allt för att inte någon ska bli ett för stort hot. Tänk om dessa förstod hur mycket produktivitet de förlorar…

Jag träffade häromdagen en man, som under det halvår jag jobbat med honom och hans avdelning, vuxit enormt. Hans karisma när jag senast såg honom (innan häromdagen) var fantastisk. Det lös om honom och han var så stolt över de framgångar han rönt. Denna gång var det en skugga av samma man jag mötte. Det gjorde ont i hjärtat och ont i magen. Vi pratade en stund och jag förstod att han hade vuxit sig för stark. För stark för sin närmaste chef och för kollegor på samma nivå på andra avdelningar. Han hade blivit ett hot, men det var uppenbart att nu var han på väg att bli detroniserad igen. Blicken var ledsen och det känns vidrigt att se. Är han ensam om sin situation?

Jag önskar jag kunde säga ja, men tyvärr är han i ett allt för stort sällskap. Vi har en alldeles för stor avundsjuka i kombination med två andra egenskaper som ställer till det för oss i det här landet nämligen: lathet och feghet.

Att vara ledare för trygga individer kräver mod av dig och du får inte vara lat för drivet behöver finnas. Om du kan vara generös och glädjas över hur andra växer och utvecklas kommer vinsten du får tillbaka vara gigantisk. Inte enbart i pengar – de kommer också. Jag lovar, men den största vinsten kommer i form av lyckliga, lojala och stolta medarbetare. Medarbetare som kommer berätta vilket härlig företag de arbetar för och vilken magisk chef de har.

Den PR de kommer ge dig kan ingen marknadskreatör i världen skapa och dessutom kommer det kännas härligt i hela kroppen. Fast det är klart – om ditt ego är för stort och prestigen äger dig så kommer du aldrig våga. Det är därför feghet idag är ett maktmedel. Ett maktmedel jag gett mig sjutton på att vara med och utrota.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *