Att bryta med släkt

Detta blir ett oerhört personligt inlägg, men jag hoppas att någon kan känna sig stärkt av det och då är det värt det. Jag skrev i förra inlägget att vi inte valt vår släkt och det stämmer, men även om det stämmer kan det smärta att inse att man inte fungerar tillsammans. Det är lätt att lägga skulden på sig själv. 

Jag har på pappret en stor släkt. Jag har i stort sett inte kontakt med någon av dem. Varför? Detta började tidigt så klart. Jag har, som jag så många gånger skrivit, alltid känt mig fel. Udda och annorlunda. Hört att jag är för naiv, tror för gott om allt och alla. Är ointelligent och förstår inte mitt eget bästa. Till saken hör att jag är sladdbarn så när jag växte upp hade mina syskon hunnit flytta hemifrån och börjat bilda sina egna familjer.

Så klart finns det en händelse som ledde fram till brytningen, och som med allt som händer finns två sidor på myntet. Jag kan ärligt säga att jag gjorde vissa saker fel, men den som hade tillgång till avgörande fakta var inte jag utan en i min släkt. Denna person valde att lägga all skuld på mig. Jag var då i psykiskt dålig shape (skilsmässa)  och orkade inte slåss för min sak. Flera i släkten sa dessutom att de ville inte ta ställning, fegt svenskt om du frågar mig, men gjorde ändå det passivt genom att fortsätta umgås med hen och inte med mig.

Tiden gick och jag la mitt fokus på att reparera mig och kom fram till att när man, läs: jag, befinner sig i miljöer som är direkt felaktiga avseende värderingar,  då ökar risken att man gör dåliga val. Jag har bakåt i tiden gjort många dåliga val för att passa in och vara omtyckt. Det var nog detta svek, sveket mot mig själv, som gjorde mest ont. Jag visste att de relationer och de kommunikationer vi hade inom familjen var felaktiga för mig. Ändå höll jag fast vid dem och kämpade för att passa in, bara för att vara den som blev skampålen när det brast.

Mina föräldrar, främst min mamma, tyckte det var socialt pinsamt att jag inte hade någon kontakt med släkten och sa flera gånger att jag måste skärpa mig och kämpa för att komma på plus. Några gånger i början försökte jag. Ringde och skrev brev – bara för att mottas med kalla handen. Då la jag ner och från tid till annan la jag ner kontakten med mina föräldrar då jag inte orkade med deras tjat och deras evinnerliga gnällande över: Vad ska alla andra säga…

Under de senaste 18 åren har jag mött min släkt då mina föräldrar fyllt 80 och 90 år samt på deras begravningar. De senaste 10 åren har detta kännts skönt.

I början när jag kämpade för att de skulle ta mig till nåder (fast det inte var mitt fel, eftersom den som sitter på fakta alltid vet mer!). Då svek jag inte bara mig själv utan blev sviken av alla i släkten. Det är få gånger jag känt mig så ensam och liten som då. Känslan av att vara fel och vara orsak till att de fick skämmas fick mig att krympa. Magkatarrerna avlöste varandra och jag hade en kronisk huvudvärk i över 3 år.

Så många gånger jag satt i min ensamhet och undrade hur jag kunnat agerat annorlunda och hur jag skulle kunna gottgöra det hela. I ”nyktra” situationer, ej relaterat till alkohol utan när jag klarade av att titta på det objektivt, så insåg jag att det spelade ingen roll. Det var tacksamt för alla att ha en syndabock. Det tog luppen från dem och gjorde att ingen funderade på någon annans skuld till det som hände.

Jag vet när vändningen kom. Det var en händelse i släkten som alla var inbjudna till, alla utom jag. Min mamma ringde och skällde ut mig och sa att jag var en skam för alla och att hon inte skulle kunna gå på detta utan att skämmas för vad jag ställt till med. Det var droppen. Jag kände att så förnedrad som jag blev där och då, det skulle ingen behöva vara med om. Jag la på telefonen mitt i samtalet och om jag minns rätt tog det 6 månader innan vi talade med varandra igen. Jag bestämde mig för att jag orkar inte, ville inte, behövde inte, SKULLE INTE någonsin igen ha människor i mitt liv som klev på mig och behandlade mig illa.

Jag minns att jag tog på mig träningskläder och stack ut och sprang. Sprang i skogen och skrek ur all smärta. Stannade och sparkade på en tall och svor åt stammen (förlåt tallen!). Jag var sjöblöt i svett och av tårar när jag kom hem, men lättare än på flera år. Jag bestämde mig för att jag dög – precis som den jag ville vara. Inte som den de ville att jag skulle vara för den rollen spelade jag oerhört illa. Det var därför det gått som det gjorde.

Idag är jag stark. Det har tagit mig många år av arbete med min självkänsla och med mina värderingar. Jag har förlåtit mig för den inblandning jag hade och jag har förlåtit dem för att de frös ut mig så totalt. Jag tror inte de ens vågar/vill förstå hur de har betett sig och jag bryr min inte längre.
Jag kan idag se att anledningen till att jag blev så illa berörd var för att innerst inne ville jag inte släppa mina värderingar och den inre kampen höll på att förgöra mig. Det är för att jag trots allt inte gav vika som jag mår så bra idag.
Senast jag mötte dem på min mammas begravning och då kände jag mig fri. Jag har inget behov av dem, jag har min egen familj och mina nära vänner.
Jag vet att blodsband inte alls är starkare än vatten, utan jag vet att relationer byggda på respekt och kärlek slår allt.

Det är sjukt nu när jag tänker tillbaka på hur många tårar detta kostat mig och hur mycket jag försökt slå knut på mig själv för att tas till nåder. Varför?

Alla vi människor har en önskan om att få vara med, men att vara med i fel miljö med fel värderingar är lika illa som en svår sjukdom. Jag kände mig sjuk, men visste inte vad min diagnos var. Idag är jag frisk, i alla fall i mina egna ögon. Idag klarar jag av att möta min blick i spegeln och idag står jag för den jag är.

Du är värd att älskas och att få kärlek. När vi gjort fel, för det gör vi alla, säg förlåt. Förklara varför och lova dig själv och andra att aldrig göra om det igen. Livet är fantastiskt, men ibland stormar det. Då är det läge att stå stadigt för vet du. Det mojnar alltid.

Kom ihåg – du har inte valt din släkt men du väljer dina vänner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *