Tyvärr. Jag blir inte längre förvånad…

Tisdag eftermiddag och jag sitter på tunnelbanan på väg mellan två åtaganden. Eftermiddagsrusningen har inte kommit igång ännu, utan det finns rätt gott om plats i vagnarna. 

Vid stadion kommer en mamma och hennes dotter in. Jag uppskattar att dottern är ca 2-3 år. Först noterar jag dem bara -upptagen med mina egna tankar. Efter en kort stund kan jag inte låta bli att märka dem. Flickan söker sin mammas uppmärksamhet. Helt utan framgång för hennes mamma är fullt upptagen med sin mobil.

Efter en stund har flickans gny övergått i högljutt gnäll och då ser jag hur mamman tar på dig hörlurar!! Nästan som att demonstrativt visa -jag lyssnar inte!

Ärligt talat. Jag blir beklämd. Ledsen. Ser en liten flicka som ropar se mig, tyck om mig, älska mig. Jag ser en egoistisk förälder, en av många, prioritera sig själv och sina intressen. Det borde vara omöjligt att så uppenbart strunta i sitt barn och låta oss andra få se, höra och känna hennes förtvivlan över att bli bortprioriterad. Ändå ser vi detta i olika sammanhang hela tiden. Föräldrar som inte är där mer än fysiskt, men utan engagemang och härvaro.

När jag ser detta blir jag inte längre förvånad över hur det ser ut i samhället. Hur psykisk ohälsa växer och hur många osedda som går omkrlng oss och tvivlar på sitt värde. Tänk om vi kunde lägga 10% av all tid vi lägger på våra mobiler på att se andra. Ge ett leende eller ett lyssnande öra.

Jag är säker på att så lite skulle påverka så mycket. Jag kan förstå flickans känsla av att vara osedd, ohörd och oviktig. Den känslan bär många med sig långt upp i åren. Det borde vara omöjligt. Det borde inte kunna hända.

Vill vi förändra behöver vi börja på vår egen bakgård, i vår egna närhet. Lyft blicken och ge någon ett leende. Säg hej till en främling eller hjälp någon med en tung dörr.

Kanske gör din handling att just denna person känner sig lite viktigare, lite mer sedd och hörd. Det är värt att testa!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *