Att orka

Att orka vara sig själv trogen – finns det någon tuffare utmaning? Jag tror alla vi har en önskan att vara omtyckta och uppskattade. Det är inte konstigt, vore vi inte alls intresserade av andra människors tyckande skulle jag snarare bli brydd. Utmaningen är att inte låta det styra ens egna uppfattningar, värderingar och beslut.

Alla vi är ledare av något slag. På arbetet, inom någon idrott, som förälder eller i alla fall över dig själv. Vi vet hur ofta vi behöver fatta beslut om saker och ting. Dessa beslut kommer aldrig att tillfredsställa alla i din omgivning, men det är viktigt att det känns som rätt beslut i din mage.

Dåligt samvete är en stor bov för att våga vara ärlig mot sig själv. Det vet jag av egen erfarenhet. Främst är det mina döttrar som genom åren vet exakt var de knapparna sitter och har emellanåt inte tvekat över att trycka på dem. Då är det tufft och kräver mycket av ens självkänsla att vilja, orka och våga stå för det beslut man nyss fattat. Även medarbetare, kollegor, släkt och vänner kan ha en tendens att vilja spela på våra känslor när besluten vi fattar går emot vad de önskar. Få oss att vackla och tveka. Då gäller det att orka.

Våra barn har en förmåga att lirka sig in under skinnet och då krävs det en hel del styrka att våga stå upp för det man som förälder sagt eller gjort. Samtidigt som det är en styrka att våga säga förlåt om man upplever att det var fel det som man gjorde – säkerligen med god intention men kanske utan all fakta.

När jag fattar beslut vill jag alltid ha så mycket fakta som möjligt för det går inte att ljuga om fakta. Det har hänt eller det finns. Kom ihåg att det finns bara en sak som är sant sedan kan konsekvensen av detta vara olika. Någon kan tycka att det var rätt, en annan fel. Någon att det var för tufft, en annan tycker det är för mesigt. Det är en subjektiv uppfattning, men fakta är fakta.

Förr kunde jag hamna i en dialog med mina döttrar om pengar (tror många tonårs-föräldrar kan känna igen sig i detta). De tyckte självklart att de fick för lite, men fakta är en exakt siffra just i detta fall. Om de tyckte den är för låg spelar ingen roll så länge jag tyckte den var rätt, men det är klart att suckar, himlade ögon och påpekanden om hur synd det är om dem gjorde initialt ont. De kommer in under skinnet. I läge två skapade detta en ilska hos mig som gjorde att jag tappade lusten och istället kände mig utnyttjad. Bristen på tacksamhet är något som jag arbetat mest med kring mina döttrar.

En annan sak som jag tycker oerhört illa om är när någon kommer och drar upp gamla oförrätter som hänt för flera år sedan. Jag minns när du minsann…Öh, ursäkta. Varför sa du inget då? Eller när man genuint inte vill försöka förstå varför en kommentar fälldes utan tycker bara synd om sig själv. Kommentaren blir utryckt ur ett kontext så att säga. För inte så länge sedan fällde en bekant en kommentar över hur jag hade uttryckt mig för 3 år sedan. Jag ska ärligt erkänna – jag minns inte situationen, men blev oerhört beklämd över att hen inte på all denna tid (vi har träffats mycket) inte sagt något förrän nu och då förväntade sig att jag skulle minnas exakt hur jag tänkte då och varför jag sa si.

Jag vet att en del kan tycka att det är väl bra att ta upp det när man väl vågar, men jag tycker verkligen att du har ett ansvar i stunden (eller i alla fall i närtid) att ta upp saker och ting. Hur ska jag annars kunna svara eller förklara? Det är att lägga över sitt ansvar på andra och det jag tycker är fel. Om jag kommer på mig själv med att jag borde tagit upp något med någon men inte gjort det – ja då får jag dra en lärdom av det. Inte bara lägga det i någon annans knä för att det passar mig nu.

Sedan vet vi alla hur svårt det är att tillfredsställa alla. Det är omöjligt. Det viktiga är att vi vet varför vi fattar de beslut vi gör och vad syftet är. Då kan jag alltid se mig i ögonen och veta att jag följer det som är rätt för mig, mina värderingar. Fel kan vi alla göra – tack och lov för det, men att ta ansvar för felen och t.o.m våga fatta nya beslut och göra nya val det är vi skyldiga oss.

Då kan vi få harmoni och känna ett lugn. Ett lugn i stormen. Till och med mitt i stormens öga. Det är det som gör att man orkar vara ledare, chef, förälder och människa. Det är det som i längden gör att du blir både omtyckt och respekterad. Det är det som gör att jag orkar. Trevlig måndag!

En reaktion på “Att orka

  1. Du skriver så många kloka saker, tack för det! Trevlig måndag önskar jag dig också!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *