En dag

Idag har jag varit inne i centrala Stockholm på lite olika möten. Det var ett tag sedan och det var intressant att studera människor. På tunnelbanan, perongen och på gatan. Ibland undrar jag om vi ens ser andra? Har vi fullständigt tappat uppmärksamheten på varandra?

Det var länge sedan jag åkte tunnelbana. Eftersom jag bott i Västerås ett drygt år och innan dess ute i skärgården (där jag förvisso är tillbaka nu) så var det ett bra tag sedan jag åkte tunnelbana. Framför allt i rusningstrafik, denna gång på morgonen. Jag kan konstatera att det var, hm, fascinerande. Jag åkte från Danderyd till T-centralen. Inte så långt, men med ett antal olika stopp längs vägen.

Jag kan konstatera att vi ser inte varandra. Överallt där jag studerade var det gamnackar – ihärdigt stirrande på våra skärmar. Mobiler, datorer och plattor. Inte ens när någon kommer in och vill sitta jämte på den lediga platsen lyfts blicken utan det suckas ljudlöst och eventuellt flyttar personen på benen för att underlätta för den andre att kunna sätta sig.

En hund gnydde till. Plötsligt lyftes blicken på flera och man stirrade ut i det tomma intet som för att identifiera ljudet man nyss hört för att sedan snabbt åter igen studera sina skärmar.

Ett gäng studenter kom in, ca 10-15 st. Glada och spralliga. Med champagne-flaskor i sina händer och glansiga ögon. Klockan var knappt 9 på morgonen. En del suckade, några höjde på ögonbrynen och andra såg ut som de önskade att de satt i en annan vagn. Själv drog jag mig till minnes min egen student som kändes avlägsen och samtidigt var minnena knivskarpa. Vi hade champagne-frukost i ”min” trädgård. Jag bodde då i en lägenhet i centrala Kalmar och på innegården träffades min klass på morgonen för att dricka champagne och sjunga om en ljusnande framtid.

Är den lika ljus i morgon för dessa unga tjejer och killar? Hoppas det. Hoppas ingen av dem utsattes för några obehagliga överraskningar när omdömet försvinner i takt med intaget av alkohol. Drick inte för mycket, hör jag mig själv tänka. Ha kul, tänker jag sedan. Det är något visst med den glädjen som infinner sig. Vart tar den vägen? Vem dödar de där glada leendena och skratten? Verkligheten eller bara livet självt? Varför överlever den hos vissa och varför infann den sig inte ens hos en del? Många tankar och funderingar i en överfull tunnelbanevagn.

Framme vid T-centralen. Knökfullt på perongen. Knuffar och stötar. Race till rulltrappan. En äldre dam ser sig förvirrat omkring för att bara se människor fullt fokuserade på sina telefoner och sig själva. Lydigt står vi till höger i rulltrappan så de med än mindre tid kan passera till vänster om oss. Känner hur jag rycks med i hetsen trots att jag inte har bråttom. Uppe väntar spärrarna. Vem har företräde? Vi som ska ut eller de som ska in? Några förvirrade blickar möts. Andra ser uppriktigt irriterade ut – förstår ni inte tågordningen? Tar mig igenom utan allt för mycket problem. Möts av Situation Stockholm-försäljaren som försöker fånga de morgon-stressade resenärernas uppmärksamhet. Tar rulltrappan upp och ut.

Ser en strimma blått på himmeln ovanför Centralstationen. Andas ut och in. Tittar mig omkring. Mitt i allt kaos befinner jag mig vår vackra huvudstad. Med anor, byggnader, historia och stress. Med myller och tutande bilar. Jag står stilla och tittar. Funderar på hur många, i andra delar av världen har det, och inser att jag är riktigt lyckligt lottad. Skuttar över vägen mot fiket och dagens första möte. Det blir en bra dag med full fart och roliga kontakter.

Livet pågår och passerar. Fånga stunden. Lev. Njut. Tacksam.
Världens bästa tisdag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *