Det är på riktigt nu…

Oj, verkligheten kan ibland verkligen kännas på riktigt. Idag har vi varit hos notarien här i Sanremo – vår väg mot ett hem i Italien närmar sig verkligen. Det är då som han dyker upp – den lille rösten. Oj vad han låter och går på. Får vi? Kan vi? Ska vi?

Ända sedan jag var liten har jag haft en förkärlek till Italien. Jag skrev redan som 9-åring en uppsats om landet och har sedan dess, så fort tillfälle givits mig, använd landet och dess kultur, historik och mat som ingredienser i mitt liv. Jag minns när jag valde 3:e språk inför gymnasiet (för 100 år sedan). Jag ville läsa italienska, men min pappa vägrade låta mig lära mig det för jag skulle citat: ”jävlar inte slå mig i lag med någon italienare”. Det blev spanska istället (fråga inte varför spanjorer skulle vara bättre??). Min längtan var dock så stor att jag gått kvällskurser i språket. Självklart utan att mina föräldrar visste och jag betalade med sparade kronor, men oj vad jag älskade de kvällarna!

Våra böcker, nummer 1 och 3, är skrivna i Italien och nummer 4:a skulle skrivas på ön Ischia i sommar. Nu kommer vi inte åka dit utan vi kommer inom några månader ha vårt eget ställe här nere i Ligurien. En våning med utsikt över det fantastiska blå Medelhavet. En dröm att vakna till varje morgon. Fjärde boken skrivs antingen i sommar eller där i höst. Vi får se.

Idag var så dagen då vi skulle få våra italienska personnummer och träffa notarien för att ge vår mäklare fullmakt att skriva under papper medan vi är hemma i Sverige. Vi fick massor av frågor om varför vi vill bo här och hur vi ska finansiera det hela. En allvarlig man i skräddarsydd kostym satt mitt emot oss och det kändes som att han synade varje min vi gav ifrån oss. Ett allvar kom krypande och det kändes stort och viktigt.

Vi har numera italienskt bankkonto, skrivit förhandskontrakt och valt kakel och klinker. Det känns så fantastiskt och samtidigt är detta en av de större sakerna vi gjort tillsammans. Inom kort kommer vi att bo deltid utomlands och där kommer jag ägna än mer tid åt att skriva och blogga. Jag kommer att se till att hitta ett sätt att köra min utbildning för kvinnor i solen i Ligurien (kanske med start 2018, har redan massor av ideér). Jag vill skapa en framtid här och jag vill fortsätta att föreläsa både internationellt och hemma i Sverige.

Oj vad jag vill. Hur ska jag lyckas?
För det första måste jag våga tro på det. Vi hade aldrig köpt oss ett hem här i solen om vi inte trodde det var möjligt. Hur ska jag nå ut och vem vill komma hit, läsa och köpa böckerna? Jag behöver ha något att komma med, har jag det? Jag vill tro det. I en värld där vi blir mer och mer stressade och oroliga, både för egen del samt för nära och kära, är det viktigare än någonsin att våga tro på sig själv och sina drömmar. Jag vill tro att jag kan förmedla vikten av den personliga tryggheten och också vara en inspiration för andra.

Många som läst våra böcker vet att redan för över 10 år sedan skrev jag om att en dag skulle jag bo här i detta vackra, varma och halvgalna land. Varje erfarenhet av trafiken här får en att tacka högre makter när jag kommer hem helskinnad…Jag älskar deras temperament och känsloyttringar – känner mig hemma. Att höja rösten behöver inte betyda att man är arg eller vill någon illa. Det kan lika gärna vara en otrolig glädjeyttring eller kärlekshälsning.

Ansvaret vi har tagit oss an är det som lägger sig på axlarna, men jag känner redan att det lättat lite efter att vi, som vi alltid gör, pratar om det. Pratar om vad det innebär, hur vi ska agera och hur vi ska hantera alla de olika situationer som kan/kommer uppstå. Detta är för mig ett avstamp in i en framtid där jag ska skapa – texter, bilder och innehåll. Vi ska skapa en framtid för oss där vi inte har våra barn inom räckhåll eller vänner en kort bilresa bort. Nu utmanas vårt förhållande ytterligare och jag är övertygad om att vi kommer gå ännu starkare som par genom detta.

Jag har utsatt vår mäklare för så många frågor, jag vill känna att jag förstår. Vill inte gissa och tro när det handlar om vår framtid. Det tror jag många gör allt för ofta. Vi tror att vi är dumma om vi ställer en fråga till när det egentligen är det klokaste vi kan göra. Ingen mer än jag vet när jag har förstått till 100 % och tycker jag att jag är skyldig mig själv. Oavsett om det handlar om att köpa i Italien eller om det handlar om en situation på jobbet hemma i Sverige. Vi går omkring med tankar om att andra uppfattar oss som knepiga om vi ställer för många frågor – jag tror tvärtom. Det vore knepigt om vi begrep något vi aldrig varit med om förut utan att ställa många frågor.

Inläggen hädanefter kommer varvas mellan vår spännande utmaning och mina reflektioner kring livet (som vanligt). Men ikväll ska vi fira. Vi kan aldrig fira för mycket – men allt för ofta glömmer vi bort att göra det. För många betyder firande överdådiga fester och mycket alkohol, något som blir både stort och jobbigt. Se det inte så.  Fråga dig själv vad du har att fira. Kanske något du missat att uppmärksamma? Att vi är friska, en underbar partner (om inte byt!), arbete, vänner, härliga barn, semestern kanske har börjat eller det faktum att vi lever i ett av världens bästa länder…Orsakerna kan och är många.

Ikväll firar vi våra italienska personnummer, vår framtid och vår kärlek. Bara vi två, varsitt glas champagne, det blå havet och fullmånen. Det räcker mer än väl. Känslan jag har i kroppen just nu är: MAGI.

Kram på er alla,
Ciao!!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *