Hur svårt kan det vara?

Ibland. Inte så ofta, men ibland så tröttnar jag på oss svenskar. Varför är vi så jäkla tråkiga, instängda och avundsjuka? Ok, det finns alla de slag i andra länder också jag vet, men om jag tillåter mig att generalisera (och det får jag för det är min blogg) så är vi värre i Sverige än i många andra länder.

Jag själv har nyligen varit både i USA och i London. Fyra väninnor till mig har varit i samma länder, endera båda eller ett av dem. Vi alla har samma uppfattning, oberoende av varandra. Mina väninnor känner inte varandra, jag är den gemensamma länken så att säga. Det intressanta är att vi har samma uppfattning i det jag nu tänker belysa nämligen attityden mot andra människor.

Personligen tillhör jag den lilla kategorin människor som hälsar på andra jag möter oavsett om jag känner dem eller inte. Ett hej, tjena eller god morgon har aldrig skadat är min devis. Här hemma möts jag ofta med en förvånad blick eller nästan avsmak. Det är så tråkigt och jag kan inte låta bli att sucka inombords. Nä, uppenbarligen kostar det för mycket att ge lite omtanke och mänsklig värme till varandra. Det kanske inte är så underligt att världen ser ut som den gör.

På ett av de ställen där jag är aktiv är vi på väg att genomföra ett häftigt och spännande event nu i maj. Det intressanta är att våra långväga gäster är de som verkar tycka att det är spännande och roligt, medan de i vår närhet nästan lite avigt konstaterar: jaha, ska ni ha det eventet…Hur ska jag/man tolka detta? De borde tycka – wow, vilken möjlighet i vår närhet. Nejdå, då är det nästan som att vi är för mycket bara för att vi vill lyckas. Knepigt. Är inte det avundsjuka, vad är det då?

Nyss i England, var vi på fotboll. På vägen till arenan så hejades det och på hotellet så frågade okända i hissen vad vi skulle hitta på (man hinner prata mycket på 24 våningar – testa!!). Efter matchen på tåget tillbaka till London frågade folk vad vi gjort och när vi berättat kom nästa fråga – hur gick det osv.
När vi kom tillbaka till vårt hotell undrade dörrvakten på vårt Londonhotell hur det gått (vi hade förvarat våra väskor där) och generellt är folk mer tillmötesgående och nyfikna. Det kan ju hävdas att det ingår i deras jobb – de arbetar inom serviceyrken, men hallå det gör många här i Sverige också utan att verka ha förstått det…

Varför är bra service så svårt att få i detta land? Varför är det så många som tycker sig måsta jobba? Vad skulle hända om de gjorde det med ett leende på läpparna? Jag vet att alla kanske inte har sitt drömjobb, men det går faktiskt att göra det till sitt drömjobb med lite jävlar anamma. Jag hade ett jobb (för många år sedan) som de flesta aldrig skulle vilja jobba med ens en vecka – men jag bestämde mig för att göra mitt bästa och se det som att det skulle ta mig ett steg närmare dit jag egentligen ville och då blev det lättare. Är det bara jag som tycker att det är obekvämt att be om hjälp eller råd då det suckas till svar?

Vi har det oerhört bra i vårt vackra Sverige och jag önskar av hela mitt hjärta att vi skulle kunna vara lite generösare och omtänksammare i vår vardag. Att vi bjöd på ett leende och ett uppmuntrande ord lite oftare. Att vi hjärtligt ställer frågan – kan jag hjälpa till och inte som så många idag säger – du kunde väl ha sagt till att du ville ha hjälp, jag hade gärna hjälpt till… Varför inte erbjuda dig direkt istället? Jag vet varför – risken finns att någon säger ja. Säger ja det vore toppen, skönt, härligt eller till och med tack. Om du inte erbjuder dig så behöver du inte riskera att någon vill ha din hjälp.

Tack och lov har jag med ålderns rätt hittat många fina vänner som både finns, hjälper till och ler, men jag frapperas ändå över hur många som klagar, gnäller och inte vill förstå sin del i vad det verkar smått tråkiga vardag. Din vardag blir mycket roligare om du vågar bjuda till. Prova får du se – det värsta som kan hända är att du skänkt någon ett leende i onödan. Det är det värt!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *