Parallella liv…

– Va? Det menar du inte?? Blicken jag får är fylld av en blandning av häpnad, avsky och fascination. Vad är det som skapar så starka känslor kan man undra. Jo, att jag berättat (med stolthet i rösten dessutom) att jag och min man pratar om allt. Jämt. Hela tiden.
Uppenbarligen finns det inte mycket som kan vara värre…

 Ärligt talat. Jag förstår inte reaktionen. I min värld, som uppenbarligen upplevs av många som liten och naiv, är det självklart att mannen jag lever med och delar allt med också är den jag pratar om allt med.
Det är det som är styrkan i vårt förhållande. Vi känner varandra. Det som varit jobbigt under denna resa är att när vi träffades och lärde känna varandra så kände B sig själv och förstod sig själv så mycket bättre än vad jag gjorde med mig.
 
När han då började ställa frågor till mig om vad jag tyckte, tänkte och varför så blev det emellanåt jobbigt. Inte för att han frågade utan för att jag inte hade svar. Jag visste inte själv varför jag tyckte si eller så. Om inte jag vet och förstår – hur ska då någon annan kunna förstå mig?
 
I mitt jobb möter jag varje vecka människor som inte är nöjda med sina relationer och som ofta hittar problemen hos sin partner eller omgivningen.
Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan. Varför vill man ha hemligheter för sin partner? Vad är det som gör att vi inte vill dela vårt innersta med den som vi delar allt annat med?
 
Ok, klart att det finns ”hemligheter”, tankar och idéer som ännu inte vuxit sig klara i mitt inre som inte B vet om än, men att inte dela vardagens alla tankar med honom känns otänkbart. Varför lever vi då ihop?
 
Det är intressant att studera, lyssna och reflektera över hur människor pratar om sina liv. Om sina barn, relationer till kollegor, vänner och partners. Jag undrar hur dessa som de pratar om skulle känna om de satt jämte och hörde. Jag undrar om personerna skulle uttrycka sig som de gör när objekten inte är närvarande? Det tror inte jag.
 
Detta är nog en av anledningarna till att så många inte vill att dess partner ska veta allt om den andre. Jag inser att många lever parallella liv för att det är bekvämt. Var och en sköter sitt och om det vill sig väl så äts en och annan middag tillsammans eller någon kväll spenderas ihop. Jag säger absolut inte att detta är fel så länge ingen part klagar på den andre om upplägget.
 
Att dela glädje och sorg, lycka och utmaningar, kärlek och förtvivlan är de huvudsakliga anledningarna till att jag valt att leva i en relation. Att inte känna mig ensam och att kunna falla ihop och jubla tillsammans är bland det starkaste som man kan göra tycker jag. Om jag inte bjuder in mer än när det passar mig – hur ska då min partner förstå mina reaktioner och känslor? Då är det lätt att uppleva att jag inte får rätt stöd, men har partnern ens rätt bild? Vad har jag presenterat och vad har jag filtrerat fram tills nu då allt kommer på en och samma gång?
 
Vi pratar om allt. Jämt. Det är sällan vi gör något utan att involvera den andre. Inte för att vi måste utan för att vi vill. Jag vill. Jag vill kunna bolla och reflektera – sedan är det ändå upp till mig att fatta mina beslut. Jag har sett så många väninnor och vänner som inte har någon att prata med förutom sig själva och många gånger kommer de inte fram till de bästa lösningarna. De har inget bollplank. Visst kan jag bolla med någon utanför min relation. Det är inte på något sätt fel, men den jag litar mest av allt på är B. Om inte så borde jag nog fundera på varför vi lever ihop.
 
När jag får öppna upp och berätta så hör jag allt på ett nytt sätt och många gånger har jag, bara genom att berättat, kommit på lösningar. Många gånger har B ifrågasatt mina tankar för att jag verkligen ska känna mig stärkt i dem eller själv våga ifrågasätta dem. När jag själv verkligen vet mina svar så behöver jag inte känna samma osäkerhet och oro inför mina val framöver.
 
Jag tror, jag vet inte men tror, att min trygghet och närhet till B skrämmer en hel del andra. En del tror jag är direkt avundsjuka men skulle aldrig erkänna det utan skyller på att det inte verkar sunt att vara så nära i en relation. Jag har också kommit fram till att jag skiter i vilket. Jag mår bra av det och det är det enda ansvar jag behöver ta. Att stå för det själv och må bra.
 
Jag tror att vi alla skulle må bra av att titta över våra relationer och ha rätt förväntningar på dem. Vem kommer finnas där när du faller och vem vill sola sig i glansen av din framgång? Inget är fel, bara du har rätt förväntan så när det än händer du aldrig behöver känna dig ensam. Ensam är inte stark, men tillsammans är vi oslagbara.

En reaktion på “Parallella liv…

  1. Helt rätt!
    Min Man är min klippa!
    Han älskar mig jämt och oavsett.
    Vi i familjen gör allt, är med varandra, pratar om allt, äter jämt tillsammansumgås och till och med duschar ihop!(vi har ett stort duschrum)
    Va?! Säger ni nu!
    Ja vi har Alltid gjort detta!
    Vi i familjen lever ihop.Jag gör och säger allt till min man , nåt kanske han inte vet, men han är min i alla lägen och jag hans.
    Vi bråkar Aldrig, har aödrig gjort!
    Vi bygger livet på harmoni och stortrivs!
    Det är vägen till lycka!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *