I did it!!!

Jag är djupt impad av mig själv! Det låter det – eller hur. Första turen i skogen gick galant och det känns så magiskt skönt att kommit över det första hindret. Nu ska jag ägna resten åt dagen åt korrekturläsning. Ha det allra bäst och njut av den magiska hösten!

Bjuder på lite höstbilder från skärgården!

Vackert så in i vassenFrost i löven! Hösten med alla dess färgerUnderbara YxlanGångstig!

Omtag, nytt tag, nya tankar…

Jaha. Det kostade på. Jag har konstaterat att vissa saker är tydligen för känsliga att skriva om. Härmed lovar jag att aldrig skriva mer om P & P. När ”man” skriver om P & P riskerar man helt uppenbart att bli ett lovligt villebråd utan några som helst gränser.

Vad är då P & P. Det är det som får människor att se rött (eller blått), bli vansinniga, misstolka, undergräva och helst hitta något som kan misskreditera den som skrivit det hatfulla inlägget. Det kan till och med leda till konkreta hot. P & P är politik & pengar.

Jag har så många tankar om livet så jag klarar av att hålla mig ifrån dessa ämnen, men det är så tragiskt att vårt samhälle inte är vidsyntare och öppnare än att vissa ord är som att vifta med en röd filt framför en ilsken tjur.

Jag har nu återfått inspirationen att våga mig på att utmana och tycka. Det var faktiskt lite frapperande hur många som responderade på mitt nu borttagna inlägg. De allra flesta, över 95 % var riktigt positiva och det vill jag tacka för, men de 5 % som uppenbarligen inte tyckte om det jag skrev var oerhört obehagliga och stämningen otrevlig. Det var inte värt det. Så lät min snabba slutsats och jag bestämde mig för att dra in och landa i hur jag vill skriva hädanefter.

Nu har jag laddat mina batterier med massor av nya infallsvinklar och tankar. Kommer säkert att utmana i framtiden också (det hoppas jag i alla fall) men jag kommer definitivt att hålla mig ifrån de två P:na. Inga mer inlägg om P & P. Det får andra stå för. Jag tar de övriga ämnena.

Ha det bäst och vi hörs snart igen!!

Släpp historien och våga forma din framtid!

Historia. Har ni tänkt på att det var inte många av oss, som i 13-15 års åldern gillade ämnet historia. Det kändes, vill jag minnas, ganska mossigt och tråkigt. Jag var duktig i ämnet och gjorde mitt bästa för att hitta meningen med det. Jag tror jag förstod varför det var viktigt och varför det än i dag är ett kärnämne. Vi behöver förstå.

Vad, hur, vilka och när har den vi är och det samhälle vi lever i formats?Jag tänkte här i den lilla text fokusera på oss som personer, att ge mig in i samhällsdebatten är för stort för mig just idag i alla fall.

Vad har jag med mig från min barndom, mina tonår, mina första kärleksrelationer och mina första arbeten? Hur har jag låtit andra forma mig till att våga tro på mig själv eller ifrågasätta mitt värde? Vilka tillåter jag komma nära mig och vilka håller jag på en armlängds avstånd. Vet jag varför jag gör det jag gör?

Jag är övertygad om att vi alla kan lära massor av vår historia men att det är viktigt att våga sätta en punkt för det som varit och våga skapa den framtid vi önskar oss framåt. Allt för många människor som jag möter lever fortfarande kvar i historien och ältar den. Fram och tillbaka. Den kommer inte, hur gärna vi än vill att förändras. Vare sig bli bättre eller sämre. Den är det den är.

Jag har många gånger fått frågan från människor som hört min historia berättas om jag har konfronterat dem som funnits i min närhet då det hände. Sökt upp gamla relationer, konfronterat mina mobbare, frontat mina föräldrar eller på annat sätt fått dem att förstå hur illa de gjort mig. Det har jag inte. Varför kan man då undra?

För det första. Det är min historia. Högst troligt har alla dessa inblandade sin egen historia och jag tror att det vore anmärkningsvärt om dessa historier är samma. Ta mina föräldrar. Jag kan förstå (innebär inte att jag håller med) varför de agerade på ett visst sätt och hur de tänkte. Jag inser att de kommer alltid, idag är det bara min mamma kvar i livet, ha sin uppfattning och sin bild av det som hänt. Jag blir inte lyckligare, friare eller mer harmonisk om jag tvingar dem att se min sanning – alltså min historia.  Jag tror att det viktiga är att förstå själv och det kan man till stor del göra utan att konfrontera andra. Genom att jag har berättat min version, och alltid varit noga med att understryka att det är min version av det jag upplevt, så har däremot några från förr sökt upp mig.

De har velat förstå hur jag tänkt och känt. En del har verkligen bett om förlåtelse och mått illa av hur det var och hur lite de vågade förstå. Dit hör bland andra mina systrar. En del har avfärdat min sanning som lögn, dit hör min bror. Det spelar ingen roll för mig. Det är min sanning och det är min historia. Min mamma vill inte förstå och vill inte komma ihåg. Det är helt ok för mig. Hon lever med sitt samvete och jag med mitt.

När jag kom på att uttrycket ”sanningen skall göra eder fria” bara kunde appliceras på mig själv blev jag precis som uttrycket säger FRI. Fri från min historia så tillvida att den inte längre påverkar min framtid. Jag låter inte nya bekantskaper få klä skott för hur tidigare bekantskaper behandlat mig. Jag väljer hur jag ser på en nyvaknad dag och på nya situationer. Jag har lärt mig förstå mig själv utifrån det jag har varit med om, men jag vägrar låta det forma min framtid på något annat sätt än det jag själv väljer. Friheten som finns i denna insikt är enormt skön och något som jag önskar alla andra att få uppleva och känna.

Livet är fantastisk. Har jag skrivit det förut? Jag tänker fortsätta ”tjata” om det så länge jag upplever att alldeles för många underbara, fina människor inte fullt ut förstår hur fantastiskt det är. Hur mycket möljigheter som varje dag finns på livets smörgårdsbord. Ibland skulle jag vilja skaka om människor och få dem att vakna. Sluta gå omkring som halvzombies och inte våga se det magiska, vackra och fina som livet verkligen har att erbjuda. Jag vill avsluta med ett citat jag hörde för inte så länge sedan som gick rakt in i hjärtat på mig. Jag fick en sista pusselbit för att kunna släppa taget om det som varit och fokusera framåt till 100 %. Stolt över min historia eftersom den skapat den jag är idag och den jag är idag. Den personen, den Lotta – henne är jag stolt över!

”Ärren talar om för oss var vi har varit – men de talar inte
om för oss vart vi ska…”

 

Att leva i en bubbla

Jag har insett hur livet i en bubbla är. Jag sitter här och har all tid i världen att filosofera och fundera. Nyttigt och jobbigt i en spännande kombination. Jag inser hur lätt det är att bli fast i sin egen värld och sina egna tankar och på så sätt tappa uppfattningen om världen runt omkring. Är det specifikt för mig nu som sjukskriven eller gör vi så lite till mans i vardagen?

Jag tror vi gör så lite till mans. Vi har en tendens att fokusera så på vårt eget att vi tappar uppfattningen om det som sker runt omkring oss. För mig är det konsten att hitta balans mellan mig och andra. Mellan mitt liv och mina göranden samt andras liv och deras göranden. Det är så uppenbart att vi lider brist på empati i samhället och i relationerna mellan varandra. Har vi så lite tid över att bry oss om varandra? Vad kostar det oss egentligen att skicka en extra tanke eller två?

Jag minns när jag fick barn och jag upplevde att världen runt omkring stannade upp och jag levde med min lilla baby i en bubbla. Då hade jag inget behov av att andra fanns i min närhet för det var så otroligt spännande och nytt. Efter ett tag blev saknaden av vardagliga samtalsämnen och även viktiga samtalsämnen uppenbar. Jag känner igen detta nu.

Första dagarna efter operationen var jag helt ointresserad av omvärlden och dess göranden. Jag hade nog av min smärta och mina försök att hitta bra sätt som gjorde så lite ont som möjligt att ta mig ur sängen och in på toaletten. Nu däremot. Nu vill jag vara med i världen igen. Nu vill jag spela roll och kunna bidra.

Så tror jag många känner som inte är helt uträknade (dit räknar jag nyförlösta och nyopererade :-)). Vi vill hitta en mening. Det känns tufft att bara ta det lugnt och vila sig frisk. Jag tror hjärnan mår bra av att aktivera sig och att få börja agera igen. Det finns massor av sätt att vara aktiv på utan att för den sakens skull vara uppe på benen och agera som fullt frisk. I mitt fall det är ju de facto så att jag fortfarande är nyopererad och behöver visa kroppen den hänsynen som den kräver för att kunna läka.

Jag är tacksam att jag nu fått lite saker och ting att bita i. Planeringar som jag kan göra här i soffan likväl som bakom ett skrivbord. Det har ökat min livskvalité flera nivåer och jag känner en inre tillfredställelse som är härlig. Jag kan inte låta bil och tänka på oss alla i vardagen. Hur ofta bryr vi oss – på riktigt?

Hur många människor lever i sina bubblor och varken ser eller hör andra i sin omgivning? Det kräver att jag har ett geniunt intresse för att se andra och uppmärksamma andra när min egen tillvaro är så fulltecknad som den tenderar att vara för de flesta av oss. Det betyder så mycket för människor att bli sedda och kanske ännu mer när de inte själva känner att de räcker till eller är bra nog i sina egna ögon. Jag tror att vi skulle kunna öka självkänslan hos våra medmänniskor bara genom att vi bryr oss lite, lite extra. En extra kommentar om hur härliga de är som människor och hur mycket deras närhet och existens betyder.

Ett fem minuter långt samtal med någon som inte känner att den har gjort någon som är av vikt – ett samtal som bara inriktar sig på hur härlig den personen är att ha som vän, att känna och ha att göra med kan lyfta människor till oanade höjder.

Det är lätt att tappa bort varandra när livet går i 170. Tro mig jag vet, men om vi för en kort sekund sätter oss och funderar på hur det känns när någon helt spontant hör av sig och bara pratar en stund. Nog känns det gott i magen.

Jag har ofta tänkt på talesättet ”behandla andra som du själv vill bli behandlad” och det stämmer så väl även här. Jag vill gärna tro att jag lever så, men jag vet att jag inte alltid gör det. Jag missar, glömmer och tappar bort. Ofta när jag tycker att livet springer lite för fort. Det är då jag glömmer bort att det är jag som styr över gaspedalen i mitt liv. Det är jag som avgör hur fort jag kör och vilka vägar jag väljer att köra in på. Det är då jag gör mig till offer och tycker att ingen förstår mig och mitt stressade liv. Då är jag återigen fast i min bubbla – en bubbla utan äkta verklighetsförankring.

Det är lätt att fastna i sina egna tankar och mönster. Det är lätt att inte vilja förstå hur andra har det eller hur andra uppfattar det som jag säger (eller för den delen inte säger också!). Vi sänder hela tiden signaler och jag är ansvarig för dem. Både när jag är i balans och tillfreds samt när jag befinner mig i min bubbla.

Jag tror att dessa dagar som jag nu befunnit mig i, för mig, onormalt tillstånd har fått mig att bli bättre på empati och fått ökad förståelse för hur andras situationer ser ut. Jag har insett att lite omtanke betyder så mycket. Att lite kärlek ger så ofantligt och hur lite det egentligen kräver av mig att bli en kärleksfullare medmänniska. Detta är insikter som jag vill bära med mig för varje dag framåt och förhoppningsvis kommer jag inte att försvinna in i mina bubblor lika ofta hädanefter utan vara mer härvarande i livet på en ny nivå. Det är i alla fall något jag aktivt tänker jobba med och jobba på. Allt för att i mina egna ögon bli en härligare och roligare Lotta att vara med. Ju stoltare jag blir desto bättre blir livet – för mig och för andra. Häftigt eller hur!!

 

 

Att ta för givet…

Några dagar in i konvalescens blir det så uppenbart att den tuffaste utmaningen för mig är mitt tålamod. Jag, som är van att ha tusen järn i elden och massor att göra. Van att klaga ( i den mån jag klagar) på att inte hinna läsa tidningar, böcker, kolla filmer och prata med vänner för att tiden inte räcker till. Nu, några dagar med total stillhet där jag kunnat läsa böcker och lyssna på hur mycket musik jag vill så kryper det i hela kroppen på mig. Jag vill göra saker och ting. Jag vill upp och dammsuga. Trodde aldrig att jag någonsin i världen skulle kunna längta efter att få dammsuga!!

Jag inser hur uttråkad jag redan är och jag har bara tillbringat några dagar i sängen. Kommer på mig själv med att tålamod inte är min starkaste sida och att jag tar så oerhört mycket för givet i vardagen. Att kunna fara runt och fixa, bolla med tusen ting och planera intensivt, så brukar min vardag se ut. Jag inser att jag just nu är inne i en period av intensiv härvaro med mig själv.

Det är ovanligt för mig. Den enda jag har sällskap av till 100 % nu är mig själv. Jag sätts verkligen på prov och det är nyttigt. Vi tar mycket för givet genom livet som att ha sällskap, kunna göra det som vi känner för och att variera innehållet under dagarna. Jag tror få av oss tänker så mycket på hur oerhört trist det är att vara utan alla dessa vardagssysslor.

Det är nyttigt att vara med sig själv och sina tankar. Det ökar, i mitt fall, min tacksamhet och den glädje jag känner inför att vara tillsammans med andra människor. Nyss ringde telefonen och jag kände en enorm glädje över att prata med någon, att få dela med mig av mina tankar och det som sker runt omkring mig. Det är klart att världen snurrar för fullt även fast jag ligger still. Tittar jag ut så ser jag ekorren hoppa i tallen. Hur ofta tar jag mig tid att titta på honom och beundra hans balans och smidighet?

Jag ser båtar åka på fjärden och ser skummet som yr runt skrovet när det skär genom vattenytan. Jag kan se hur löven gulnar från en dag till en annan. Jag ser fler och fler små saker och för varje timme som går så ökar mitt lugn och min sinnesro. Det känns som att jag blir avgiftad från stress.

Min förhoppning är att när jag snart kommer upp på benen igen så kommer jag att hitta en behagligare nivå av aktiviteter där jag kan kombinera min energi med ett ökat lugn. Våga känna tacksamhet inför livets alla skeenden och göromål samt att våga prioritera mina behov av lugn och ro.

Tänk att hitta balansen och glädjen. Hitta tacksamheten för att kunna röra mig obehindrat och tacksamheten för att kunna sitta och njuta av naturen utan att bli stressad av tystnaden och stillheten.

Dessa dagar för med sig ytterligare dimensioner av livets alla ingredienser. Jag kan inte annat än le för mig själv här där jag ligger. I sängen trängs alla olika fjärrkontroller och böcker med tidningar och filmer. Ingen av dem känns direkt lockande just nu utan jag tittar fascinerat ut och ser att en av sommarens sista fjärilar flyger utanför mitt fönster. Känner att jag är lite mosig. Jag är lite trött. Sjunker ner bland kuddarna och sluter ögonen. Känner hur kroppen svarar genom att slappna av och känner hur skönt det är att bara vara. Drömmer mig bort och kommer på mig att le för mig själv. Livet är fantastiskt – även sängliggandes. Det handlar bara om att inte att inte ta allt för givet utan låta sig uppskatta saker och ting för vad det är och vad det ger.

Det finns alltid något att uppskatta och det händer alltid någonting. Våga se det bara och njuta av det. Lättare sagt än gjort men när du kommer över den tröskeln. Wow – då är det magiskt!

Glad och lycklig!

Hemma. Finns det något härligare eller skönare att komma hem. Sitter just nu i min säng, tittar ut över fjärden som ligger helt stilla. Tacksamhet kommer över mig. Tacksam över att få leva mitt liv och få ha det så underbart runt mig.

Tack alla ni underbara som på så många olika sätt stöttat mig, peppat mig och skickat hälsningar på alla olika sätt. Alltfrån SMS till blombud.Det är en ynnest att få ha så många fina vänner i min omgivning.

Alla på sjukhuset var fantastiska. Tålmodiga och vänliga, professionella och hjälpsamma. Det är lätt att konstatera att när man är sjuk är den enda önskan att få bli frisk. Varför tänker vi inte så när vi är friska?”Åh vad skönt att jag är frisk”

Jag blir bortskämd och uppassad på här hemma, (så härligt att det kan bli en farlig (o)vana). Läser ikapp mina tidningar jag sedan länge tänkt att jag ska ögna igenom men inte tagit mig tid till. Lyssnar på musik men framför allt ligger jag här och tänker på människor och dess beteenden.

Det är så lite som krävs för att få en annan människa att känna sig uppskattad. När jag åkte hem igår var det flera av sköterskorna som kom fram och tackade mig för att jag varit så positiv. En av dem sa, ”med så glada, nyopererade patienter skulle varje dag vara full av solsken”. Den värmde den kommentaren. Med ens gjorde det lite mindre ont att gå ut till den framkörda bilen. Klart att jag har ont, men det gör mindre ont om jag ler. Klart att jag varit och fortfarande är orolig tills jag får mina provsvar men det är lättare att hantera den oron med positiva bilder och varma känslor.

Jag är så lyckligt lottad, en riktigt lycklig Lotta, som har den fantastiska förmånen att dela så mycket med er. Nu ska jag vila upp mig innan jag kastar mig ut i ledarskapsvirvlet igen. Håll i hatten alla ni som kommer på våra utbildningar i framtiden. Nu har jag ännu mer ammunition. Jag är fullproppad med kärlek och glädje, snart även med ork och kondition. Då ni – då blir det åka av!

!

Kampen mellan fakta och känsla…

Ett dygn. Nu är det ett dygn kvar till en av mina största utmaningar på mycket länge. Den 10 september fick vi den stora, enorma glädjen att Bengt är frisk. Det vill säga alla värden är bra och inget nytt har tillstött. Det har varit hans vardag annars i över 10 år att alltid något tillkommer och krånglar till det. I fyra dagar hann vi glädjas riktigt mycket.

På torsdagen var jag på läkarbesök. Ja, jag har haft ont i magen ett tag, men det går ööööver. Det är bara att slappna av och fokusera. Jädrar i gatan vad jag har slappnat av och fokuserat men icke sa Nicke. Det har inte gått över. Efter undersökningar och överläggningar kommer min läkare med team fram till att de vill operera. Nu.

Jag har någon form av förändringar i magen. Jaha, det var inte det roligaste av alla besked men jag har fullt förtroende för min läkare och han vill verkligen inte få mig att bli stressad eller orolig och vet ni – det är jag inte för att de ska göra ingreppet. MEN… jag ska sövas!

Alla ni som vet min historia vet att det kanske inte är det jag längtar som mest efter, eller för att tala klartext. Det jag absolut inte vill. Det räckte bra med det som hände sist. Det är nu kampen mellan fakta och känsla börjar…

Jag VET att jag inte är i samma det urusla mentala tillstånd som sist. Jag VET att statistiskt sett så går det inte snett när någon blir sövd. Jag VET att det kommer gå bra men likt förbannat vill mina känslor jävlas.

De spelar upp den panikkänslan som jag vaknade med sist, oförmögen att kommunicera och röra mig. De påpekar att det var tur att jag vaknade och de påpekar att jag inte har svaret förrän på onsdag eftermiddag. Det sista påpekandet är ju sant men nu sätts min tro på vår filosofi på prov.

Vågar jag måla upp positiva bilder? Vågar jag göra tvärtom-tankar så fort dessa kommer? Vem vinner detta krig, min lille röst och mina negativa känslor eller min självkänsla och mina positiva känslor?

Jag har lovat mig själv att vissa av de små slagen får lille rösten vinna – så den fan invaggas i falsk trygghet, men kriget det vinner jag. Jag ser redan nu hur jag på torsdagen – då jag ska få komma hem igen, har min fantastiska fjärd som utsikt och min underbara man som sällskap. Jag har laddat upp med böcker, tidningar och filmer. Jag ska få några veckor av fullständig lyx i min sköna säng och på min underbara soffa. Tittandes på en sprakande brasa, prata med Bengt från morgon till kväll och förhoppningsvis orka vara klok och skriva några rader till er alla. Tänk vad bra jag kommer bli på WF…

Det handlar om att fylla mig med positiva känslor, för känslor är alltid starkare än fakta &  sunt förnuft! Dessa bilder ska jag ägna hela dagen åt att skapa tydliga och attraktiva! Eftersom känslor är så starka så är det viktigt att bilder med positiva känslor vinner över de negativa.

Nu ska jag ge mig iväg och ha några möten i stan. Ute ligger fjärden stilla. Morgonen vaknar och ljuset kommer mer och mer för varje minut. Det är en vacker morgon. Hösten är vacker. Livet är vackert och det häftiga är att jag kan välja att min sätt att tänka.

Någon sa; ”den enda skillnaden mellan en dålig dag och en bra dag är din attityd”. Det stämmer till 100 % tycker jag. Idag är en bra dag. Imorgon är en fantastisk dag och sedan på torsdag blir den om möjligt ännu bättre!! Hörs då mina fina vänner. Nu ska jag ut och kriga med lille rösten och njuta av tisdagen… Älskar Er!!

Kram Lotta

Vad tror du på, egentligen?

Filosofi. Det är för många ett högtravande ord. Svårt, stort och ogreppbart. För mig är det helt avgörande. Det är klart, man må ju då förstå vilken förklaring jag lägger in i begreppet filosofi. För mig betyder det; ”en handlingsplan som jag tror på och lever efter”.

Det är uppenbart när jag möter människor att alldeles för många saknar en filosofi och i stället lever livet lite som det kommer. Klart att det är kul med spontanitet och att hitta på lite bus då och då, men att leva livet utan styr-pulpet vore som att segla över Atlanten utan vare sig sjökort eller kompass. Det tror jag inte så många skulle fundera på att göra utan när vi ska anta en större utmaning ser vi ofta till att införskaffa både livrem och hängslen. Vilken utmaning är större än att leva livet till fullo?

För att klara det är det en förutsättning, att du som individ, vet både vart du ska och hur du vill ta dig dit. Det är enkelt att bara köra på om jag inte bryr mig om andra i min omgivning eller närhet. Risken är då att jag blir en egoist och kör över andra – inget bra recept för att fungera i ett lag. Alla vi som någon gång varit i närheten av en egoist vet hur fruktansvärt otrevligt det är.

Lika illa är det om du står handfallen och låter andra diktera din agenda. Då ökar risken för att du får göra och leva ditt liv på ett sätt som passar andra perfekt men högst troligt inte dig.

Vad är då rätt sätt? Ja, det vet faktiskt bara du. Det finns ingen annan som vet vad som är rätt för dig och när du mår som bäst. Har du ingen bild och ingen filosofi förankrad till din bild så kommer du att virra runt i livet som en yr höna. Än hit och än dit.

Det är viktigt för dig att identifiera dina grundläggande värderingar. Vad står du för och varför? När du hittat dem så behöver du förstå hur dem påverkar dig och andra. Jobbar dem för dig eller blir dem en motståndare för dig på livets väg?

Dina värderingar, blir när du lever dem på riktigt, dina normer. Ditt sätt att förhålla sig mot dig själv, andra och annat. Hur beter du dig när du tror att ingen ser dig? Om det beteendet är något du står för behöver du aldrig bli stressad. Härligt – eller hur!

Vi hade igår en fantastisk förmån att återigen få lyssna på vår gode vän Robin Sharma. Han har sin filosofi. Vi har vår. Likheterna mellan oss är slående, annars skulle vi inte trivas i varandras sällskap. Jag, som människa, kan inte lyssna för många gånger på härliga förebilder, där är Robin en och Bengt är en annan. Jag tror alla ni kan förstå hur många gånger jag har hört Bengt föreläsa och det häftiga är att varje gång så hör och lär jag mig någonting nytt. Får fördjupade insikter och ökad självkännedom. Det känns nyttigt, roligt och framför allt lärorikt. Det hjälper mig att hitta min filosofi – min handlingsplan i livet som jag tror på och lever efter. Allt detta för att varje dag få ut lite mer av livet, av vardagen och av mig själv.

Jag tror på framtiden, jag tror på livet, jag tror på mina medmänniskor och jag tror på mig själv. Vad har du för filosofi och vad tror du på? Hitta dina svar och jag lovar att du kommer hitta ett roligare och mer spännande liv. Ditt liv!